Söndag, antar jag att jag borde börja med. Farmwork på morgonen bestod av att städa nursery, som är småburarna där de yngsta och de sjukaste djuren bor. Snabbt och enkelt gjort. Sedan var tanken egentligen att vi skulle bada surikater, då samtliga för tillfället har någon form av hudsjukdom, men detta blev inte av utan istället tog vi med de yngsta babianerna (Elvis, Fafa, Koki) till skolgården. Då skolan för tillfället har vinterlov är denna lekplats utmärkt för små babianer, och de studsade runt som små jehun och var mycket nöjda. Vi också, för den delen! Eftermiddagen bestod av en snabb outside feeding, där jag äntligen fick se Dolce, och sedan en volleybollmatch som vi skolkade från för mer babiantid. Både med Bella, genom stängsel, och med alla småttingarna!

Måndag var vår första dag på wishlist, och vi fick åka ut på Radio Tracking på morgonen. Pride väntade redan vid grinden (vilket var bra, eftersom spårningsutrustningen är trasig) och ville gärna gosa. Det tackar vi aldrig nej till! Max hittade vi sedan vid DamHouse. Där fanns också flockar av både kudu och gnu, och vi ägnade en timme åt att försöka få honom att jaga dem. Det hade varit fantastiskt häftigt att få se, men tydligen var han inte på jakthumör. Det har varit lite jobbigt för honom att jaga sedan Mauritz blev skadad, han är liksom inte van vid att behöva jaga på egen hand. Förhoppningsvis är detta något han kommer över snart!

Eftermiddagen bestod av ännu en outside feeding, den här gången med Nature Drive, och vi höll alla tummar för att vi skulle få se girafferna. Det fick vi tyvärr inte, eftersom vi blev fast ett bra tag i Lifelinen eftersom Pride tyckte att taket på tour-bilen var ett utmärkt ställe att lägga sig på. Tour-bilen är rejält hög och inte helt lätt att ta sig upp på, så vi var lite osäkra på hur hon skulle ta sig ner, men det löste hon genom att balansera på vindrutan. Roligt hade vi i alla fall, så att det inte blev några giraffer gjorde inte så mycket!

Tisdag började med vår tredje av tre önskningar; Morning Tour. Den här gången fick vi testa på adrenalinkicken att mata de 25 vilda geparderna (även om den största adrenalinkicken inte är matandet utan att ta sig ur bilen och upp på plattformen man står på) och jag fick även kasta mieliepap igen, vilket nog är favorituppgiften på morning tour. Dessutom fick vi se både klättrande leoparder och hoppande caracaler, så vi var mycket nöjda! Eftermiddagen fick vi vara lediga, om vi ville, men vi valde istället att följa med småbabianerna på promenad. De större fyra var på hopplöst humör, så det slutade med att vi bara tog Elvis, Fafa och Koki och traskade iväg till en grupp med träd. Både Elvis och Fafa däckade ganska fort, de hade varit på lekplatsen hela morgonen och var helt slut, Fafa somnade medan han tuggade på ett päron. Koki sprang sedan omkring på två ben, bärande på detta päron som var större än hennes huvud, och var sådär jättegullig som en liten babian kan vara. Det blev en lugn eftermiddag i acaciaskuggan, vilket var typiskt skönt efter en hektisk morgon.

Och så var det onsdag. Den här gången hade vi siktat in oss på att faktiskt vara lediga på morgonen, och gå runt och säga hejdå ordentligt till djuren. Men så gick ryktet om att de största babianerna (The 4 ladies, 6-7 år, 30-40 kg) skulle promeneras, och eftersom Anna inte fått testa någon kontakt med större babianer alls så hoppade vi på den ändå. Alternativet att rida fanns också, men vi kom till slut fram till att det kan vi göra hemma, promenera babianer går inte att göra där. Det var en fantastiskt fin walk/joggingtur, mycket bättre än min förra big baboon-walk, och aporna kom till och med fram och ville bli groomade av oss den här gången, något som de oftast bara gör med männen. Sedan fick vi stressa lite med alla hejdån, och packning, för på eftermiddagen skulle vi på Lion Interaction. Tyvärr sov alla tre lejonen i princip hela tiden när vi var inne hos dem (på biltak) så det blev inte jättemycket bra bilder och inte mycket interaction heller, men det var fint ändå. Jag tycker om lejon oavsett om de är vakna eller inte. Lion roars, som är tradition för dem som åker hem, blev inte heller riktigt som planerat, det var gäster och inte bara volontärer, så hela delen där man pratar om sina upplevelser, coordinators säger hejdå osv försvann lite. Lejonen var inte helt pigga på det där med att ryta heller, åtminstone inte förrän tio minuter efter att vi hade åkt därifrån. Då var det plötsligt ett himla liv på dem!

Bella hann jag inte säga hejdå till förrän efter Lapa-night när hon redan hade gått och lagt sig, men hon kom fram till stängslet och höll min hand när jag ropade på henne, det var fint. Tyvärr blev hon sedan skrämd av en hund, så jag fick bara sådär 5 sekunder, men jag var mest glad att hon kom alls!

Och nu, helt plötsligt, är vi inte på Harnas mer. Jag tror att det var lite lättare att säga hejdå den här gången, i alla fall marginellt. Dels beror det nog på att jag nu har någon hemma som jag kan dela den här upplevelsen med och som förstår det på ett helt annat sätt, och dels beror det nog på att jag inte har varit där lika länge den här gången. Och på att nästan alla vi umgåtts med åkte hem förra veckan. Jag vet inte när jag kommer att komma tillbaka till Harnas igen - lite känner jag att jag vill åka tillbaka så fort som möjligt och lite känner jag att jag faktiskt har gjort Harnas nu, och att det börjar bli dags för ett nytt äventyr. Det finns så många fler platser jag vill se, fler delar av Afrika och Asien, mer av Europa, och definitivt Australien. Samtidigt känner jag mig hemma på Harnas på ett sätt som jag inte gör någon annanstans, och jag kommer aldrig att kunna säga att jag har varit där för sista gången, för det har jag inte. Men den här gången kanske det får dröja mer än 1½ år innan jag kommer tillbaka. Vi får väl se vart livet tar mig, helt enkelt.

Ikväll är vi ett gäng som har bord på Joe's, och imorgon flyger vi hemåt. Det känns overkligt.

Och så var det inläggsbrist igen, ja. Men så går det!

I tisdags hade jag alla geparderna, för att kompensera mot babiandagen i måndags. Först three cheetah-interaction på morgonen. De var sociala i ungefär en kvart, men det var en trevlig kvart i alla fall! Sen fick de mat, och då var den roligare, och efter det var de inte så roliga längre. Så vi traskade iväg till babycaracalerna en liten stund, och sen en tur till babianerna, både utanför Bella med flera och inne hos de mindre. Det var dock en ganska lugn förmiddag och svårt att hitta något att göra en längre stund...

Därför var jag inte jättelycklig när jag blev satt på "valfri interaction" på eftermiddagen eftersom baboonwalken jag skulle ha åkt på blev inställd. Framförallt inte när babianerna gav sig iväg på promenad med mature volunteers och Atheno också skulle på walk, då var interaction-alternativen ganska få. Men jag lyckades få följa med på Atheno-walken istället, som Anna också skulle på, och vi spenderade eftermiddagen med att följa honom genom den taggiga bushen. Han verkade tyvärr uppskatta walken lite väl mycket och blev väldigt lekfull. Jag tycker lite synd om honom, han har ju ingen alls att leka med men det är inte helt lätt att leka med en fullvuxen gepard, ovanligt stor för sin ålder och med klor som är flera centimeter långa utan att det blir farligt. Så vi fick backa, och han fick promenera en bit framför oss.

Onsdag var en foodprep-dag, där foodprep gick ovanligt snabbt och smidigt. Med andra ord fanns det babian-tid igen! Jag smet ut från inhägnaden vid ett tillfälle för att rädda en väska från att bli uppäten av vårtsvin, och började istället filma Anna med aporna. En som sov innanför hennes linne, en som kröp in och ut och två som hoppade mellan huvud och fötter. Detta kommer i vloggen, har sällan skrattat så mycket!

I torsdags hamnade jag på farmwork, ganska ofrivilligt eftersom det egentligen inte var min tur, men precis som jag tidigare har lärt mig så brukar sakerna man inte vill göra på det här stället leda till något bra! Vi har haft brist på coordinators den här veckan, tre försvann förra veckan och vi har haft en och en halv kvar. Detta har också inneburit vissa problem framförallt med babianstädningen - kvinnliga coordinators har inte tillräckligt hög rang bland de större babianerna för att städa där inne, och vi har för tillfället bara en manlig coordinator. Han är dock också tourguide för gästerna, och hinner sällan hjälpa till med städningen. Med andra ord stod vi där, fyra volontärer och Monique, vår enda heltidscoordinator, och skulle städa hos sju stora babianer som förmodligen skulle hoppa på oss och bita oss. Lösningen på detta? Majsormar.

Babianer är livrädda för ormar (vilket inte är så konstigt, med tanke på vilka ormar det finns här...) Så med varsin majsorm runt halsen gick städningen snabbt och enkelt, babianerna vågade inte ens komma i närheten. En udda upplevelse att se dem springa iväg från mig för en gångs skull, och en riktig adrenalinkick. Denna majsorm är min nya bästis!

Eftermiddagen bestod av interaction med Mauritz, som inte direkt är sällskapssjuk men som absolut inte får bli uttråkad (han rymmer). Så jag tillbringade några timmar sittande på en gräsmatta, inte det mest spännande men skönt med paus som omväxling mot morgonen.

Fredagen var en trevlig dag! Först hamnade både jag och Anna på baby baboon-walk, och den här gången blev den faktiskt av. Så fyra personer och sju apor blev ivägkörda till ingenstans i bushen, och så promenerade vi, klättrade i träd och tupplurade i sanden tills vi blev upplockade igen. Mycket trevlig walk, snälla babianer, vi var så nöjda så! På eftermiddagen var det dags för nästa promenad, den här gången med våra tre geparder. De blev bara två, Lueki var för lat för att hoppa in i bilen, men det var trevligt ändå. Geparderna var också duktiga på att sätta sig på väldigt fotovänliga platser, detta uppskattades något enormt av oss allihop och det finns många bilder från walken.

På fredagskvällen efter newbie introduction hade vi en sleepout, som på vintern i Namibia är en sleep-in, med de fyra äldsta av baby-babianerna. I ett rum med två madrasser och två sovsäckar sov vi förvånansvärt bra, och aporna var så nöjda med att gömma sig i våra sovsäckar och bara kravla omkring litegrann. På lördagmorgonen fick vi däremot bråka med dem en hel del, eftersom tanken var att vi skulle sätta dem i en liten bur. Hur man sätter fyra babianer i en bur förstår inte jag, för så fort man ska få in den andra rymmer den första. Det slutade i alla fall med att vi gav upp våra försök att få in dem i den lilla buren och istället tog dem till sin inhägnad. Det tog 40 minuter och många bett, men vi vann till slut. Fick bara brotta ner Lily till marken tre gånger först. Men förutom det var det en väldigt trevlig sleepout!

I övrigt var lördagen en foodprep-dag igen, vilket var ungefär som det brukar vara. Den intressanta delen av dagen blev istället Harnas Olympics på eftermiddagen, där vi delades in i tre lag och sedan hade femkamp med sex grenar. Dragkamp, äggkastning, säckhoppning, trebenslöp, irländsk julafton och skottkärrelöp. Mitt lag kom visserligen sist, men alla hade väldigt roligt. Imorgon är det prat om Fear Factor, jag är något mindre taggad på detta men vi får väl se hur det går...

Nu är det grillkväll igen, Anna är i det ansvariga teamet. Jag ska gå och se om de behöver hjälp med något, och annars värma mig vid grillen. Det är KALLT här!

Återigen - äldre nytt inlägg under detta, kan vara bra att veta!

Så, idag har jag haft med apor att göra hela dagen! Först på en baboonwalk med "the four ladies", dvs aporna som var för stora redan förra gången jag var här. De verkar dock ha insett att de är för stora nu, för de har slutat sitta på huvudet på folk. På gott och ont, antar jag, jag har ju aldrig haft mycket emot att ha babianer på huvudet.

Dagens (veckans? Årets?) höjdpunkt var dock BELLATJIE!!! Till slut fick jag som utlovat träffa min fantastiska babian. En av våra coordinators hjälpte mig att få undan  bara henne, så att jag slapp oroa mig för Vlooi och Oli, och så fick jag sitta med henne i en hel timme. Hon var lite tveksam först, det var en ny inhägnad och mycket att titta på och sådär, men sen lekte hon fint med mig och framförallt var hon aldrig aggressiv eller gav sig på mig på något vis, vilket jag var lite rädd för. Hon är ju trots allt en ganska stor apa helt plötsligt, inte min lilla plutt längre. Jag var också lite osäker på hur man leker med en så stor apa, men vi redde ut det tillsammans på något sätt och det gick jättebra. Det fanns ett tillfälle när hennes burkompisar stressade upp sig och Bella blev lite orolig, men då hoppade hon upp hos mig så att jag fick lugna henne, det var nog ett favoritögonblick. Anna gjorde ett försök att komma in och hälsa på också, men av någon anledning uppskattade Bella inte detta alls, och vi avbröt försöket ganska fort. Men jag fick ha en jättefin eftermiddag i alla fall, och jag fick träffa min apa till slut, och lite (ganska mycket) var det ju ändå det jag kom tillbaka för. Vad jag nu får göra resten av tiden här spelar mindre roll, nu har jag fått göra det som var allra viktigast för mig!

Sådär, en en gång lite för länge mellan blogginläggen! Nu när jag kan skriva dem på datorn, vilket går fortare, skriver jag mer sällan, för jag har inte datorn uppe särskilt ofta.

I torsdags eftermiddag gick vi ut på promenad med Ronnie, Rika, Rosie och Abu igen. Filmteamet ville filma en baboon walk, och det visade sig vara lite av en upplevelse. Tertius har koll på babianerna, så de ger sig inte på kameramännen, men det gör också att filmteamet inte riktigt förstår hur man jobbar med babianer. ”Can you pick her up again?” fungerar liksom inte. Jag kan inte lyfta upp en babian om inte sagda babian ber om att bli upplyft. Så det var ganska många volontärer som var ganska frustrerade, promenaden känns inte lika mycket ”på riktigt” när man måste ställa sig upp och sätta sig ner tre gånger för att de ska filma från olika vinklar. I övrigt var det dock en fin promenad!

I fredags morse hade jag fler babianer att jobba med. Vi har fått en ny liten babian, som är en liten aning större än Floy. Babianen, vid namn Panniki (vilket betyder stekpanna, fråga mig inte varför de döpte henne till det) var husdjur hos en bushman-familj och trivdes jättebra, men började bli lite för stor. Hon har aldrig sett vita människor, eller andra babianer, och trivdes inte helt med att bli placerad med Bella och Floy. De tycker så mycket om folk, och Panniki blir svartsjuk när man gosar med dem andra men vill inte riktigt gosa själv. Så det blev en morgon med en del kramar och en del bett. Det börjar i alla fall gå bättre!

På eftermiddagen fick jag en annan bebis att gosa med! Ett litet föl, lite drygt en vecka gammalt och döpt till Hope. Hans mamma är också här, men i väldigt dåligt skick och hon klarar inte av att ta hand om honom. Vi flaskmatar honom för tillfället, medan mamman blir starkare, sedan får vi se om hon vill ge honom mjölk. Han är gullig i alla fall, och älskar äpple. Han börjar också bli lite mindre skygg, från början tyckte han inte alls om människor men nu kommer han fram till åtminstone några av oss.

Lördag morgon började med att filmteamet ville filma mig. Igen. Vi var två stycken, den andra tjejen tysktalande, som skulle flaskmata kudu”bebisarna” (i storlek med små hästar, ungefär). Kuduantiloperna är i vanliga fall jättegosiga, men just när det gäller mjölk vill de gärna ha mer. Och mer. Och när flaskan är tom går de gärna mot en med hornen för att markera att de vill ha ännu mer. Nu har våra ”bebisar” tack och lov inte mer än 15 cm horn än så länge, men när man har två av dem som vägrar backa är det ändå lite jobbigt. Framförallt när filmteamet är upptagna med att filma den andra tjejen så att man inte kan få någon hjälp. Sedan ”släppte vi ut” kudusarna, i det vilda, dvs jagade dem över staketet. Att de redan är fria, och hoppar över det där staketet flera gånger varje dag, vet ju ingen som ser serien.

Efter kudufilmningen hade jag foodprep för Crocs igen. Maten var skuren när jag kom tillbaka från filmningen, så det var bara att mata och städa jag skulle göra. Så länge bara folk talar om för mig vad jag ska göra så!

Eftermiddagen tillbringades med lilla Hope, igen. Han är nu ute på gräsmattan på dagarna, utan sin mamma, och tillbaka hos henne på kvällarna. Han tycker inte riktigt om gräsmattan ännu, det är läskigt att vara ensam och finns så mycket att titta på, men efter en stund går det ganska bra. En lugn och skön eftermiddag blev det i alla fall!

I förrgår var det en farmwork-dag! Det regnade dock, så det blev farmwork under tak. På förmiddagen skulle babianinhägnader byggas och lagas, mest satte vi upp nya stockar att leka med och sådär. Det var typiskt bra farmwork, roligt och väldigt uppskattat av djuren. På eftermiddagen skulle vi laga en massa krattor och sopborstar, men eftersom förrådet med alla verktyg var låst kunde vi inte göra mycket. Efter ett antal kreativa och desperata försök att borra och hamra med allt vi kunde hitta gav vi upp och lämnade det till en annan dag. Istället hjälpte jag Louise, som är Donkey Mum, att hämta och mata åsnefölen Ben och Jerry.

Igår regnade det igen. Vi skulle ta ut de tre geparderna på promenad, men de var inte det minsta intresserade av att lämna trädet där de hade hittat lite torr mark. De ville inte umgås med oss heller, så vi gav upp och gick till surikaterna istället. De frös, jättemycket (en surikat förlorar 5% av sin kroppsvikt varje natt bara för att hålla värmen, så sol under dagen är ganska nödvändigt för dem). Så i två timmar hade vi surikater som värmde sig och sov under våra regnjackor, det blev en väldigt mysig interaction trots brist på geparder! När vi var färdiga ville Bonnita ha hjälp att storstäda rummet som kallas ”the Nursery” där smådjuren bor, så vi hjälpte till med det också. Det såg hemskt ut, men nu är det rent och fint :)

På eftermiddagen var det baby baboon walk igen, den här gången med bara Ronnie, Rika och Rosie. Det var en helt annan stämning på promenaden när inte Abu var med, så mycket lugnare och mycket mysigare. I vanliga fall slåss Abu och Ronnie precis hela tiden, helst på folks fötter, men nu var Ronnie också med och klättrade i träd och satt på folks huvuden istället, mycket trevligare!

Idag har jag haft en spännande morgon. Vi har vaccinerat strutsar, och strutsar vill inte bli vaccinerade. Alls. Det krävdes fyra personer som greppade vingarna och höll fast strutsen, satt ovanpå och försökte hålla fast halsen, men fyra strudsar hann vi fånga och vaccinera i alla fall. Det var en upplevelse, de sparkar och slår och vill inte alls. Men med både Tertius och Frikkie kändes det ändå betydligt säkrare än jag trodde att det skulle göra. Min uppgift var att fylla sprutorna och ge dem till Frikkie, så det var inte mitt i all action, i alla fall. Även om det nog hade varit lite roligt (och ganska livsfarligt) att försöka hålla fast en struts...