Igår eftermiddag ville de tydligen filma mig igen, med motiveringen ”You’re so good with the springbock”. Plot Twist! Så eftermiddagen blev mer tyska kameror, tillsammans med samma tyska tjej som på morgonen (hon är rädd för springbocken) och Frikkie (han är det inte). Storyn var att den tyska tjejen blev attackerad av springbocken, jag skulle jaga bort den och visa henne hur man ska hantera honom, och så skulle Frikkie förklara en del i bakgrunden. Det gick bra, och bonusen blev att hon nu kan bli av med den där springbocken utan problem. Jag kan klappa honom, det är lite fint, även om han inte helt uppskattar det.
Precis när vi var färdiga kom en lastbil med leveranser, så jag hjälpte till att tömma den. Halvvägs börjar det regna, först ganska lite och sedan mer. Och mer. Upp till nivå skyfall, och sedan lite till. Till slut tror jag att någon tappade en sjö på oss. Blött och iskallt. Det roliga var allas reaktioner. Från början var alla afrikanerna jättelyckliga, vi var inte det. Men till slut drogs alla med i den allmänna glädjen. Ja, det var kallt, och ja, man blev blöt, men förr eller senare når man punkten där man liksom inte kan bli blötare. Det fanns också en hel del som behövde göras i det oväntade regnet – kalkoner och pärlhöns skulle jagas in under tak, Vi var tvungna att gräva i en av surikatinhägnaderna för de hade grävt en grop som skulle leda in vatten i huset där de gömde sig – då skulle de drunkna. Vårtsvinen rymde in i ett garage och behövde jagas ut igen. Två av hundarna var tillfälligt försvunna, vi hittade dem sedan utanför kylen där de gömde sig för åskan. I allmänhet var det kaos, alla sprang till höger och vänster, med vatten upp över fotknölarna var man än var, och med kläder som det rann om. När kaoset började lugna ner sig något var alla så fulla av energi och så blöta att folk började hoppa i vattenpölarna (marken var en enda stor vattenpöl), rulla i leran, kasta lera på varandra, bada i djurens vattenhål och i allmänhet ha vansinnigt roligt. Min telefon dog, trots att den låg i fickan på regnjackan, men har återhämtat sig igen. Jag verkar också ha åkt på en förkylning. Det var det värt, jag har tydligen inte haft tillräckligt många lerkrig i mitt liv.
På förmiddagen idag fick jag äntligen åka på morning tour igen! Gästerna dök aldrig upp, så vi åkte bara och matade, men det var lite kul ändå. Både vildhundarna och geparderna skulle matas med en hel gnu, och det var en upplevelse att se. De drog och slet i den och ville inte alls dela med varandra, utan skrek och slogs. Jag önskar att jag hade haft kameran med mig, men det hade jag inte. Dock ska jag få lite bilder från den enda volontären som var intelligent nog att ta med sig kamera. Man kan tycka att jag borde ha lärt mig efter sju veckor, men tydligen inte!