Long time no see! Det har varit ganska mycket den här veckan, men här kommer en uppdatering till slut. Alla tempusfel får vara som de är, jag vet inte hur många gånger jag har ändrat från "idag" till "igår" till "i måndags"...

På eftermiddagen i fredags fick jag först mata en av hästarna, som alldeles nyss fått ett oväntat föl. Det gick fort, så jag hann med en stund inne hos Bella och Floy också. Det var dag efter åska, så de var återigen lite aggresiva. Bella är dock fortfarande snäll mot mig, Floy också för det mesta, men några bitmärken har jag fått av henne. De är dock så små, så det kan jag leva med!

I lördags var jag på research både på morgonen och eftermiddagen. På morgonen hittade vi ingenting på hela tiden, det var lite synd. Vi hade dock signal på både Pride och Dinga – på olika ställen! Det var lite spännande, för Dinga förväntas lämna henne ungefär i den här åldern. Merci verkade befinna sig ganska så nära Pride, det var också förväntat. Vi hittade dem dock så sent att vi inte hann leta upp dem helt. Max och Mauritz hade ingen sett till på ganska länge, så de var anledningen till att vi åkte ut på eftermiddagen också. Då hittade vi dem, mätta och belåtna efter att ha jagat och ätit någonting stort, oklart vad.

I söndags var det söndag (ja, det var en nödvändig mening). Jag var i kyrkan på morgonen, det var massor av folk (och en babian) den här gången, så det var fint! Mycket sång och dans och rörelse, så som Harnas-kyrkan ska vara. På eftermiddagen var jag ledig, jag passade på att besöka surikaterna. Dem har jag aldrig varit mycket hos, men det ska jag börja med, de var jättemysiga! Hansel och Gretel, som jag filmade med, är mina favoriter (mest för att de inte bits). Hansel ägnade 20 minuter åt att krama min arm, och Gretel hoppade upp på mitt huvud, och ner igen, massvis med gånger. Efter att folk var färdiga med foodprep spelade vi volleyboll, det gick typiskt dåligt.

I måndags var jag med Cheeky Cheetah-barnen på förmiddagen. Cheeky Cheetahs är barn från de närliggande San-byarna. Harnas har systemet att de föräldrar som jobbar på gården får ha sina barn i skolan här när de är små, och sedan i skolor utanför Gobabis. Jag har varit med de små barnen idag, mellan tre och sju, de var jättegulliga och det var en rolig förmiddag. De pratar inte mycket engelska, och egentligen inte mycket afrikaans heller, mest San (vilket klickar en massa och låter jättehäftigt!) så det är en utmaning även för den afrikaanstalande läraren att undervisa dem. Det påminde lite om jobbet på Grönkulla, fast med mindre barn! Jag hann i alla fall leka en del med dem, läsa för dem på engelska, och misslyckas med att förklara en rituppgift.

På eftermiddagen hade jag farmwork igen. Vi åkte ut till vildhund-inhägnaden och inhägnaden med de vilda geparderna för att städa dem. Mycket ben, ett antal gnukadaver och lite annat smått och gott. Det gick i alla fall ganska fort och var förvånansvärt roligt. Det är dessutom lite fint med arbetsuppgifter som verkligen kräver att man samarbetar. När man är inne hos vildhundarna eller geparderna måste någon hela tiden ha koll på var djuren är och vad de gör, så att hälften inte plötsligt smiter upp och lägger sig i bakhåll. Det innebär att vi ganska automatiskt började jobba i små grupper, några plockade ben medan andra vaktade, och så höll resten koll på djuren. ”I’ve got your back” var nog den mest använda meningen. Jag vet inte riktigt varför, men det är en teamwork-övning på ett helt annat sätt än fetchball eller volleyboll. Man måste lita på att någon annan har koll, det är en upplevelse det också!

I förrgår var jag – förvånansvärt nog – på foodprep igen. För Crocs den här gången, det var väl egentligen den stora förvåningen, jag har inte haft foodprep för Crocs sedan förra gången jag var här. Så det var lite svårt, inte bara för mig utan också för dem som är i Crocs och ska försöka visa mig allting. Det gick dock väldigt bra, vi delades i två grupper och jag var med i städteamet, så det var mest att kratta och sopa – sånt är jag bra på nu! Efter foodprep kallades alla på akut farmwork. Slutsatsen av det är att folk här är tidsoptimister. Om det tar 30 minuter att köra till ett ställe, 30 minuter att köra tillbaka, och man också ska hinna lasta ett släp fullt med tegelstenar, hinner man då göra det på 45 minuter. Rätt svar: Nej. Så vi var rejält sena till lunchen, trots att vi var 25 stycken som lastade tegelstenar väldigt snabbt och effektivt. Tegelstenarna är dock där de ska nu, så vi gjorde ju åtminstone nytta!

På eftermiddagen var jag på big baboon-walk igen. Jättekul! Den var lite väl lång, tyckte nog alla inklusive babianerna, det var extremt varmt och man kan inte ha vatten med sig. Men det är en fantastisk adrenalinkick, de är stora och tunga och snabba, att promenera dem är ett träningspass i sig och då ska man dessutom springa två gånger i hettan. Men babianerna älskar det verkligen, det syns, de springer och hoppar och klättrar och leker, och sitter en hel del på våra axlar och huvuden. De ”stora” babianerna vi promenerar med är 4-5 år, rejält stora med andra ord. Men det är så roligt att få se dem verkligen bete sig som babianer, de varnar varandra för saker i bushen och klättrar en massa i träden.

Igår på förmiddagen hade jag cheetah-”walk”. Shingela gick nog ungefär två meter på hela promenaden, Jeanie kanske nästan 50. Lueki ville inte ens lämna inhägnaden. De är lata djur, och sov mest i skuggan, så vi satt och tittade på dem, fotade en del och gosade såklart lite. En lugn morgon, med andra ord!

Eftermiddagen spenderades först med det tyska filmteamet igen. De ville filma mer surikater, den här gången skulle maten gömmas i fågelbon. Det var betydligt mer lyckat än förra gången, då de faktiskt hittade maten den här gången! Det gick ganska fort, så efteråt följde jag med farmworkgruppen ut och letade efter en försvunnen gepard i inhägnaden med de vilda geparderna. Vi spred ut oss, gick genom träd och taggbuskar och hittade den till slut. Död. Det är den andra vilda geparden på bara några dagar, det var lite sorgligt. Antar att det blir begravning igen snart...

Idag var jag på morning tour igen! Utan gäster, vilket är bra och dåligt på samma gång. Med gäster får man höra en massa om djuren (det mesta har jag visserligen hört nu, men det brukar smita in någon ny detalj varje gång...) men utan gäster har man chansen att fota istället, och det är också trevligt. Vi var dessutom bara tre, så vi fick mata en hel del också. Och av någon anledning tycker jag ju om det där med att kasta åsnehuvuden...

Förhoppningsvis ska det nu inte dröja riktigt så länge till nästa blogginlägg!