Söndag, antar jag att jag borde börja med. Farmwork på morgonen bestod av att städa nursery, som är småburarna där de yngsta och de sjukaste djuren bor. Snabbt och enkelt gjort. Sedan var tanken egentligen att vi skulle bada surikater, då samtliga för tillfället har någon form av hudsjukdom, men detta blev inte av utan istället tog vi med de yngsta babianerna (Elvis, Fafa, Koki) till skolgården. Då skolan för tillfället har vinterlov är denna lekplats utmärkt för små babianer, och de studsade runt som små jehun och var mycket nöjda. Vi också, för den delen! Eftermiddagen bestod av en snabb outside feeding, där jag äntligen fick se Dolce, och sedan en volleybollmatch som vi skolkade från för mer babiantid. Både med Bella, genom stängsel, och med alla småttingarna!

Måndag var vår första dag på wishlist, och vi fick åka ut på Radio Tracking på morgonen. Pride väntade redan vid grinden (vilket var bra, eftersom spårningsutrustningen är trasig) och ville gärna gosa. Det tackar vi aldrig nej till! Max hittade vi sedan vid DamHouse. Där fanns också flockar av både kudu och gnu, och vi ägnade en timme åt att försöka få honom att jaga dem. Det hade varit fantastiskt häftigt att få se, men tydligen var han inte på jakthumör. Det har varit lite jobbigt för honom att jaga sedan Mauritz blev skadad, han är liksom inte van vid att behöva jaga på egen hand. Förhoppningsvis är detta något han kommer över snart!

Eftermiddagen bestod av ännu en outside feeding, den här gången med Nature Drive, och vi höll alla tummar för att vi skulle få se girafferna. Det fick vi tyvärr inte, eftersom vi blev fast ett bra tag i Lifelinen eftersom Pride tyckte att taket på tour-bilen var ett utmärkt ställe att lägga sig på. Tour-bilen är rejält hög och inte helt lätt att ta sig upp på, så vi var lite osäkra på hur hon skulle ta sig ner, men det löste hon genom att balansera på vindrutan. Roligt hade vi i alla fall, så att det inte blev några giraffer gjorde inte så mycket!

Tisdag började med vår tredje av tre önskningar; Morning Tour. Den här gången fick vi testa på adrenalinkicken att mata de 25 vilda geparderna (även om den största adrenalinkicken inte är matandet utan att ta sig ur bilen och upp på plattformen man står på) och jag fick även kasta mieliepap igen, vilket nog är favorituppgiften på morning tour. Dessutom fick vi se både klättrande leoparder och hoppande caracaler, så vi var mycket nöjda! Eftermiddagen fick vi vara lediga, om vi ville, men vi valde istället att följa med småbabianerna på promenad. De större fyra var på hopplöst humör, så det slutade med att vi bara tog Elvis, Fafa och Koki och traskade iväg till en grupp med träd. Både Elvis och Fafa däckade ganska fort, de hade varit på lekplatsen hela morgonen och var helt slut, Fafa somnade medan han tuggade på ett päron. Koki sprang sedan omkring på två ben, bärande på detta päron som var större än hennes huvud, och var sådär jättegullig som en liten babian kan vara. Det blev en lugn eftermiddag i acaciaskuggan, vilket var typiskt skönt efter en hektisk morgon.

Och så var det onsdag. Den här gången hade vi siktat in oss på att faktiskt vara lediga på morgonen, och gå runt och säga hejdå ordentligt till djuren. Men så gick ryktet om att de största babianerna (The 4 ladies, 6-7 år, 30-40 kg) skulle promeneras, och eftersom Anna inte fått testa någon kontakt med större babianer alls så hoppade vi på den ändå. Alternativet att rida fanns också, men vi kom till slut fram till att det kan vi göra hemma, promenera babianer går inte att göra där. Det var en fantastiskt fin walk/joggingtur, mycket bättre än min förra big baboon-walk, och aporna kom till och med fram och ville bli groomade av oss den här gången, något som de oftast bara gör med männen. Sedan fick vi stressa lite med alla hejdån, och packning, för på eftermiddagen skulle vi på Lion Interaction. Tyvärr sov alla tre lejonen i princip hela tiden när vi var inne hos dem (på biltak) så det blev inte jättemycket bra bilder och inte mycket interaction heller, men det var fint ändå. Jag tycker om lejon oavsett om de är vakna eller inte. Lion roars, som är tradition för dem som åker hem, blev inte heller riktigt som planerat, det var gäster och inte bara volontärer, så hela delen där man pratar om sina upplevelser, coordinators säger hejdå osv försvann lite. Lejonen var inte helt pigga på det där med att ryta heller, åtminstone inte förrän tio minuter efter att vi hade åkt därifrån. Då var det plötsligt ett himla liv på dem!

Bella hann jag inte säga hejdå till förrän efter Lapa-night när hon redan hade gått och lagt sig, men hon kom fram till stängslet och höll min hand när jag ropade på henne, det var fint. Tyvärr blev hon sedan skrämd av en hund, så jag fick bara sådär 5 sekunder, men jag var mest glad att hon kom alls!

Och nu, helt plötsligt, är vi inte på Harnas mer. Jag tror att det var lite lättare att säga hejdå den här gången, i alla fall marginellt. Dels beror det nog på att jag nu har någon hemma som jag kan dela den här upplevelsen med och som förstår det på ett helt annat sätt, och dels beror det nog på att jag inte har varit där lika länge den här gången. Och på att nästan alla vi umgåtts med åkte hem förra veckan. Jag vet inte när jag kommer att komma tillbaka till Harnas igen - lite känner jag att jag vill åka tillbaka så fort som möjligt och lite känner jag att jag faktiskt har gjort Harnas nu, och att det börjar bli dags för ett nytt äventyr. Det finns så många fler platser jag vill se, fler delar av Afrika och Asien, mer av Europa, och definitivt Australien. Samtidigt känner jag mig hemma på Harnas på ett sätt som jag inte gör någon annanstans, och jag kommer aldrig att kunna säga att jag har varit där för sista gången, för det har jag inte. Men den här gången kanske det får dröja mer än 1½ år innan jag kommer tillbaka. Vi får väl se vart livet tar mig, helt enkelt.

Ikväll är vi ett gäng som har bord på Joe's, och imorgon flyger vi hemåt. Det känns overkligt.