Min sista tisdag började med Tour, då blev jag glad. Det var en tour utan gäster, vilket innebar att vi fick chansen att ställa en massa frågor och saker om djuren. Och så fick vi kasta åsnehuvud igen, det är alltid en upplevelse. Vi var dock fyra volontärer istället för de ordinarie två, vilket innebar att vi bara fick göra hälften så mycket. Jag gick tyvärr miste om min favoritdel: Att kasta MilliePop (typ gröt) till 60 babianer från en vinglig släpkärra. Det är kleggigt och kletigt och jätteroligt, men eftersom jag hade varit på tour förut fick de andra göra det istället. Sedan matade vi lejon, vildhundar, caracaler (så coolt!), leoparder och geparder. Geparderna är 22 stycken och slåss mycket innan de inser att alla kommer att få mat. Det är häftigt att se dem, eftersom geparderna vi är vana att jobba med är jättemysiga och mer som stora katter än som rovdjur.

Jag var sedan jättelycklig över att få följa med en veterinär ut till en av vildhundarna och några av lejonen. Lejonen skulle han bara ta en titt på genom stängslet, men vildhunden skulle sövas och i ett sår rengjort och behandlat. Vi var fem som följde med ut, och vi fick locka iväg de andra vildhundarna så att han kunde få jobba ifred, och sedan titta på hur han gjorde rent och behandlade. Jätteintressant!

På eftermiddagen fick jag foodprep igen, vi har varit så få sista veckan att det har blivit mycket foodprep. Men eftermiddagsfoodprep går fort, och innebär dessutom matning av de fyra geparderna. Det är häftigt, de beter sig helt annorlunda när de vet att det finns mat i närheten och det är en riktig adrenalinkick att stå en meter från dem då.

Den sista dagen på Harnas är alltid WishDay. Det innebär att man har förtur att välja bland de aktiviteter som finns, och att det ofta finns några speciella aktiviteter att välja också. Jag hade hoppats på leopard walk, men då Everd behövdes någon annanstans blev det tour för min del, igen. Tour as a guest den här gången, så att jag fick chansen att fota lite utan att få åsneblod på kameran. Och man kan tycka att efter att ha hört alla historier två gånger redan borde tour vara tråkigt, men det är det inte. Det finns så mycket att höra, och eftersom det bara var volontärer som var gäster berättade Johan lite extra, visade oss lite olika spår och sådär. Tyvärr missade vi dock caracalerna. Lost (leoparden som var i byn för ett par veckor sedan) har nu flyttat till en inhägnad längre från byn. Men när vi skulle mata henne klättrade hon plötsligt över stängslet, och plötsligt var hon två meter från bilen. Så det blev en expresstur tillbaka till farmen för att lämna oss och hämta förstärkning istället för att mata caracaler. Ingen dag går som man har tänkt sig när man är i Afrika.

Eftermiddagen var resans höjdpunkt. Jag åkte på research igen, det var det jag tyckte var allra roligast av allt det jag hade gjort tidigare. Efter nästan en och en halv timme hade vi bara lyckats hitta de fyra vildhundarna. Sedan hittade vi Max och Mauritz, och fick en chans att gosa lite med dem. Det är ännu häftigare att gosa med en gepard som lever vilt än med en som lever tamt.

Men så var det Pride som var huvudmålet, då de behövde byta hennes GPShalsband. Och när vi till slut får signal ser vi en stor gepard på ena sidan stängslet, och två små på den andra. Vi får naturligtvis panik när vi inser att ungarna är utanför lifelinen, och ännu mer när vi inser att geparden på vår sida inte är Pride utan en av de vilda geparderna. För en tio veckor gammal gepardunge är en vild gepard en ganska säker död.

Några volontärer börjar gå framåt för att förhoppningsvis lyckas jaga bort honom. Vi andra kör med bilen runt hela situationen (ca 15 minuter alldeles för fort på grusväg, vi flög runt på släpet) för att se om vi kan hjälpa ungarna till rätt sida igen. Men när vi kommer fram står volontärerna tillsammans med Erin från researchteamet och vinkar fram oss. Och nu kommer den biten som jag inte kommer att kunna beskriva på ett vettigt sätt.

Vi kommer fram till dem och ser Pride och ungarna (som tagit sig tillbaka under stängslet på något vis), och en sex månader gammal gepardunge som hon har adopterat. Hans mamma är förmodligen på andra sidan stängslet, och eftersom han inte kan ta sig till henne så har han sökt sig till Pride. Det häftigaste var att se hur de små sökte sig till honom som om han var deras biologiska bror, och hur mycket han litade på Pride. När hon kom fram för att hälsa på oss och gosa med oss och tigga vatten stannade han på avstånd, men när hon ropade på honom kom han framsmygande ända fram och nosade på oss. Han är helt och hållet vild, ingen visste ens att han fanns så han har förmodligen aldrig sett människor förut. För en gepard är den naturliga instinkten alltid att fly, en gepard slåss inte mot något annat än andra geparder. Ändå kom han fram till oss, eftersom Pride talade om att vi inte var farliga. Han har inte varit hos henne i mer än två dagar, ändå litar han fullt på henne. Vi satt och bara tittade på dem i nästan en timme, och det är nog bland det häftigaste jag har upplevt i mitt liv. Researchteamet var in awe (svensk översättning, tack!) de har heller aldrig sett något liknande tidigare och bad oss ta massor av bilder. Det behövde de inte säga två gånger.

Vi var sena till Lion Roar, på grund av den här upplevelsen. Ingen av oss brydde sig särskilt mycket om det. Men eftersom Lion Roar är en tradition sista dagen åkte vi ut på den ändå, när vi kom tillbaka. I princip satt vi bara i mörkret i jeapen och väntade. Lejonen ryter varje kväll runt kvart i sex, men eftersom vi var sena hade vi missat det. Men så kom någon på idén att vi skulle börja ryta istället, så det gjorde vi. Och då hakade lejonen på. De närmsta var kanske 20 meter bort. Med 17 lejon som ryter runt omkring en, inom en radie på kanske 2 km, låter det mycket. Och det är ett häftigt avslut. Trots att man har hört lejonen morgon och kväll i fyra veckor har man aldrig hört dem så nära, och det är en upplevelse man inte glömmer.

Och så var det lapanight med rocktema, och packningskaos igen (jag har lämnat så mycket att jag klarar mig med en väska på hemvägen. Ingen extra bagagekostnad!) Och en massa hejdån som inte var lika illa som jag trodde. Och så en lång bilresa, fler hejdån och en spännande middag igår kväll (har nu ätit struts, krokodil, kudu och zebra. Kudu var fantastiskt, krokodil var mest skumt). En natts sömn i ett varmt rum, med en varm dusch. Och nu kommer taxin om en timme, för att ta oss till flygplatsen. Om 26 och en halv timme landar jag på Kastrup, och om dryga 30 är jag hemma!

Jag och Max

Merci, Beaucoup och adoptivbror

Merci och Beaucoup (tror att det är Beaucuop längst fram)

Har äntligen internet igen! Detta ska räcka tills jag åker, troligtvis kommer jag till och med att ha en del över. Alltså kommer det bilder i det här inlägget! De första hör visserligen till förra inlägget, men ändå:

Babianen Chloe

Caracal Walk

Igår var det söndag (stating the obvious). Söndagar är trevliga, det är mycket tid för interactions. Jag hade ledigt hela förmiddagen, så den spenderades naturligtvis mycket med mina två kvarvarande caracalbebisar. Men lite leopard interaction fick jag äntligen till också, vi får inte gå in till dem utan Everd eller Johan, så jag har inte lyckats med det tidigare. De var inte så jättesociala, men det var trevligt ändå. Dolce och Gabbana lekte mest med varandra, Matzumi låg stilla men var helt okej med att vi gosade lite med henne. Jag fick lite fina bilder också, den nedre av dem tävlar, tillsammans med den av Chloe högre upp, i Best Picture den här veckan:

Jag och Matzumi

Dolce

På eftermiddagen var det en snabb foodprep, sedan mer fetchball, och till slut movie night. Vi har tjatat i fyra veckor, och nu äntligen fick vi se Lejonkungen. Yay!

Idag hade jag foodprep igen på morgonen, förmodligen min sista. Måndagar är cleaning day, så vi hade vattenhål och saker att städa. Inte jättekul, men det blev rent och fint. Och jag passade på att få lite bilder från foodprep också, det kan vara kul att ha.

Jag matar Asem (Gam, movie star från Beyond Borders)

Jag och Fatty, Bat-Eared Fox

I övrigt har det varit en stor dag för Harnas idag. Atheno hade sin första dag på Soft Release i LifeLine. Han var bara ute några timmar, men detta ska sedan utökas till dagar, veckor och till sist permanent. Jag var inte med vid släppet, det var bara några få volontärer som fick den chansen, men jag får förmodligen följa med ut nästa gång, antagligen onsdag. Jag har i alla fall fått höra att det var fantastiskt, att han var aktiv och nyfiken och sprang omkring och tittade och luktade på allt. Det är ett jättebra tecken, eftersom han i vanliga fall är väldigt lat. Det är dessutom en ny inhägnad på gång till honom, så att han har en större yta att vara på när han är på farmen också.

På eftermiddagen har jag haft Baby Caracal Interaction igen, den behöver jag inte direkt slåss för eftersom ingen annan verkar vilja ha den. Och jag blir ju inte ledsen direkt!

I brist på internetuppkoppling har det inte blivit mycket bloggat. Men en sammanfattning av de senaste dagarna ska jag väl kunna få till i alla fall.

I torsdags morse åkte 28(?) volontärer hem. Helt plötsligt var vi bara 23 kvar, det var jättekonstigt. Dessutom åkte i princip alla de jag har umgåtts mest med, så det kändes tomt. Att vi var så få gjorde dock att vi kunde ändra lite på vissa rutiner.

Jag hade foodprep på morgonen, det finns inte mycket mer att säga om det. På eftermiddagen skulle alla ha foodprep, men jag och två till fick istället försöka fånga in en förrymd surikat (de gräver gångar och gömmer sig där. Den är inte fångad ännu.) Eftersom vi var så få ville Everd göra något mer speciellt, så vi gick ut till lejonen i stage 2 och hade interaction med dem genom staketet. Tyvärr var de inte intresserade av att ha interaction särskilt länge, men det är ändå en häftig känsla att stå en meter från ett vuxet lejon, trots ett stängsel.

I fredags åkte två av mina bebisar. Vi hade inte fått någon förvarning, vi fick veta i torsdags att de skulle åka ”någon gång under nästa vecka”, men inte att det var redan nästa dag. Men två av caracalungarna har nu flyttat till Noua Noua, en av Harnas andra farmer, för att växa upp där och kunna släppas i deras lifeline. Jättetråkigt att se dem åka, naturligtvis, men samtidigt jättehärligt att veta att de kommer att få ett liv som vilda caracaler när de är tillräckligt stora för det. I lifelinen här är det redan för många caracaler, och släpper de ut fler kommer de att slå ihjäl varandra. Så vad som kommer att hända med dem två som är kvar (och som också var de jag tycker bäst om, jag hade tur!) är fortfarande oklart, kanske kommer de också att åka till Noua Noua så småningom. Men än så länge är de här i alla fall, en av dem slickade mig igår. Det är något jag bara har sett dem göra med varandra innan, så jag ser det som ett gott tecken.

Efter att de hade åkt fick jag springa iväg till stallet igen. Inte för att rida den här gången, utan för att lära Cheeky Cheetah-barnen allt jag kan om hästar. Min hästkunskap är visserligen väldigt begränsad, men eftersom de knappt pratar någon engelska så spelade det inte så mycket roll. De fick rida i alla fall, och vi fick leda dem och visa hur man stan nar, svänger, håller tyglarna osv. Barnen är jättesöta, så det var kul. Vi var färdiga tidigt, så Everd undrade om vi kunde hjälpa honom att köra ut saltlick till korna och fåren. Och det kunde vi såklart. Av någon anledning är det så här att om man säger ja till någonting som låter tråkigt så blir det alltid något bra av det i slutändan. Och mycket riktigt, jodå, vi fick se de vilda zebrorna på vägen ut. De är enormt skygga, inte ens alla av de anställda har sett dem. Tyvärr passerade vi i bil, så det fanns ingen chans att få några bilder, men det är häftigt att ha sett dem ändå. Och när vi kom fram fick vi träffa Delilah (zebra uppfödd på farmen, bor med korna av någon anledning) och Missy Jo (leopard, som just då var jättesocial och ville gosa genom stängslet). Kort sammanfattat var det värt att släpa saltlicksäckar för.

På eftermiddagen hade jag meerkat interaction, men de sov mest så det var inte så spännande. Förutom den lilla detaljen att en av surikaterna är väldigt kittlig, det är kul för hon låter så roligt när hon skrattar. Och så har man en chans att ge igen för att hon kittlas när hon klättrar omkring i nacken på en, haha.

Fredag kväll är Newbie Night, vilket innebär att det är dags för ett nytt prank. Den här gången hade vi planerat ordentligt för att teamleaders skulle ta ut sina newbies i bushen och ”titta på stjärnor”. Sedan skulle de allihop försvinna, och så skulle newbisarna få sitta ute i mörkret utan ficklampor, med diverse djur (=oldies) i buskarna. Tyvärr gick det hela åt skogen, alltihop var alldeles för uppenbart och de var inte det minsta rädda, men nu vet de i alla fall vad som måste ändras till nästa gång. Det roligaste var vägen tillbaka, att höra alla berättelser från dem som suttit gömda i buskarna. Två av dem hade inte behövt göra några ljud alls, det hade vandrat omkring en Impala i buskarna och gjort allt åt dem. Everd hade upptäckt att han låg precis bredvid en PuffAdder (Orm. Giftig orm. Väldigt giftig orm), så han hade fått flytta på sig. Några hade satt sig på fel ställe och newbiesarna höll på att snubbla över dem. Så vi hade kul trots att vi misslyckades.

Lördag var en spännande dag. Jag hade inte haft några aktiviteter med de stora caracalerna, så jag bad att få gå på Caracal Walk. Det var bland det dummare jag har gjort i mitt liv.

Då babianerna var på walk vid farmen släppte de av oss och caracalerna, tillsammans med tre tonåringar som var här på skolresa, så långt bort man kan komma. Vi fick de snabba instruktionerna ”Följ efter caracalerna. Tappa inte bort dem. Jag hämtar er här 11.30.” och sedan satte caracalerna iväg in i bushen. De har visserligen bara tre ben, men springa kan de ändå. Vi kollade hela tiden så att vi visste åt vilket håll burarna var och var vi skulle bli hämtade, och så gick vi efter caracalerna rakt in i tät bush. Vid ca 10 hade vi kommit så långt att vi tyckte att det var en bra idé att vända, så vi började gå tillbaka och ropa på caracalerna på samma sätt som vi gör med alla andra djur. Den stora skillnaden är att alla andra djur lyssnar.

Att vända var alltså inte ett alternativ. De tre skolresemänniskorna och en volontär gick för att hämta burarna, så att vi skulle kunna bära tillbaka caracalerna. Problemet var bara, fick vi veta senare,  att de tre skolresemänniskorna vägrade hjälpa till, och burarna är för stora för att man ska kunna ta själv. Volontären gav sig iväg för att leta efter oss, men insåg att hon inte skulle kunna hitta oss och förmodligen gå vilse själv. Så de satt vid burarna, och vi var med två caracaler som inte ville lyssna. Vid det här laget hade de sprungit runt så mycket att vi visste på ett ungefär åt vilket håll vi skulle, men inte hur vi skulle kunna ta oss dit med caracalerna. Men de blev trötta till slut, och då började de följa efter oss. Vi hittade en väg, som visserligen inte gick åt rätt håll, men som vi trodde gick ungefär åt det hållet vi skulle åt och som i alla fall var en väg. Vid det här laget var vattnet sedan länge slut, och vi hade inte mycket koll på var vi var någonstans. Och caracalerna lade sig ner i alla skuggor de kunde hitta, de var helt slut men vägrade att bli burna.

Men vi kom ut levande, till slut. Eftersom vi var på en väg kunde bilen som skulle hämta oss följa våra fotspår, och de hittade oss till slut ca 30 meter från burarna. Då hade vi varit vilse i två timmar. Behöver jag säga att vi var lättade att se dem? Jag trodde inte det.

Eftermiddagen var en snabb foodprep, och sedan fetchball mot skolan som är här. Det var en något mer brutal fetchball än vi är vana vid (och det säger mycket!) men det slutade lika, så vi måste ha spelat helt okej ändå. Kul var det i alla fall. I pausen mellan halvlekarna dansade cheeky cheetah-barnen och sjöng, det var gulligt. Mitt i alltihop springer dock Abu förbi, och alla barnen blir såklart livrädda. Men men, det är sånt man vänjer sig vid här efter ett tag.

Eftersom jag hade en fantastisk dag igår väntade jag mig att jag skulle få en mindre bra dag idag. Men jag blev positivt överraskad. Visserligen tog jag båda mina aktiviteter för att ingen annan ville ha dem, men det var ändå helt okej. På morgonen var jag på Abu&Chloe-walk, med de två minsta babianerna. Förra gången var jag med Camilla, som är van vid babianerna och som de verkligen gillar, så då var de mest på henne. Idag var det tvärt om, de var på mig eftersom det känner mig men inte Kevin, som är newbie den här veckan. Så jag hade Chloe på huvudet och Abu i famnen så gott som hela tiden medan vi var i rörelse. En grundläggande regel med babianer är att aldrig ha saker man är rädd om i närheten av dem, men eftersom Kevin är kille har de respekt för honom och han vågade ta med sig kameran. Jag tror att han fick några bra bilder av mig med Chloe på huvudet, och jag ska se om jag kan få låna hans minneskort någon dag så att jag får tag i dem.

Eftersom jag bytte bort min dogwalk igår fick jag ta den idag. Jag är inget fan av hundar, men en av dem är jättemysig. Och hela walken var helt okej. Vi gick bort till en stor inhägnad där vi brukar gå med Atheno, och sedan släppte vi dem där så att de fick springa omkring. Jag behövde med andra ord inte göra sådär jättemycket annat än att bara sitta där.

Veckorna går sjukt fort här, och det är snart dags för LapaNight igen. Ikväll är temat uppklätt, så jag får äntligen nytta av att ha packat ner en klänning.

Jag har förresten klantat till det och glömt köpa ny voucher till wifi-nätverket. Det innebär att jag har ganska begränsad uppkoppling fram tills måndag lunch, och att jag kommer att undvika saker som att exempelvis ladda upp bilder. Tror att jag är mer ledsen än ni över det, men i alla fall…

Eftersom jag hade en fantastisk dag igår väntade jag mig att jag skulle få en mindre bra dag idag. Men jag blev positivt överraskad. Visserligen tog jag båda mina aktiviteter för att ingen annan ville ha dem, men det var ändå helt okej. På morgonen var jag på Abu&Chloe-walk, med de två minsta babianerna. Förra gången var jag med Camilla, som är van vid babianerna och som de verkligen gillar, så då var de mest på henne. Idag var det tvärt om, de var på mig eftersom det känner mig men inte Kevin, som är newbie den här veckan. Så jag hade Chloe på huvudet och Abu i famnen så gott som hela tiden medan vi var i rörelse. En grundläggande regel med babianer är att aldrig ha saker man är rädd om i närheten av dem, men eftersom Kevin är kille har de respekt för honom och han vågade ta med sig kameran. Jag tror att han fick några bra bilder av mig med Chloe på huvudet, och jag ska se om jag kan få låna hans minneskort någon dag så att jag får tag i dem.

Eftersom jag bytte bort min dogwalk igår fick jag ta den idag. Jag är inget fan av hundar, men en av dem är jättemysig. Och hela walken var helt okej. Vi gick bort till en stor inhägnad där vi brukar gå med Atheno, och sedan släppte vi dem där så att de fick springa omkring. Jag behövde med andra ord inte göra sådär jättemycket annat än att bara sitta där.

Veckorna går sjukt fort här, och det är snart dags för LapaNight igen. Ikväll är temat uppklätt, så jag får äntligen nytta av att ha packat ner en klänning.

Jag har förresten klantat till det och glömt köpa ny voucher till nätet. Det innebär att jag har ganska begränsad uppkoppling fram tills måndag lunch, och att jag kommer att undvika saker som att exempelvis ladda upp bilder. Tror att jag är mer ledsen än ni över det, men i alla fall…

Idag har varit en bra dag. Jag skulle vara på HorseBackRiding imorse igen, men jag fick byta med Kate som inte ville vara med Baby Caracals sin sista dag (och jag tackar ju aldrig nej till Baby Caracals!) Det visade sig att de som var på horsebackriding bara fick rykta och tvätta hästarna (kommunikationen här fungerar sådär…) så jag hade tur. Jag fick tillbringa hela förmiddagen med mina bebisar, de lekte mycket och sov lite. Alla fyra somnade i mitt knä en liten stund, det var fint. Och så fick jag chansen att ta lite mer bilder också, jag har massvis med bilder av dem nu. Några finns i slutet av inlägget.

På eftermiddagen fick jag DogWalk, vilket jag var lite besviken över. Men så insåg jag att en av newbiesarna hade fått Baby Caracal Walk, så jag frågade helt enkelt henne om hon kunde tänka sig att byta. Det kunde hon, så jag är skyldig henne en jättetjänst! Det var caracalernas första walk, och det var första gången de var utanför sin enclosure på ca 10 kvadratmeter. De var naturligtvis livrädda, framförallt när det körde förbi en bil, men det gick okej. De var bara ute i ungefär en kvart, men hann undersöka både tunnlar och träd. Nu är tanken att de ska ut en liten runda varje dag, för att vänja sig vid det, så att de ska kunna gå på långa walks sedan.

Jag har tappat räkningen. Jag har ingen aning om hur många dagar jag har varit här. Men det är ju å andra sidan inte så relevant heller. Jag borde ha tre dagar att skriva om, men det har tagit mig ca 20  minuter att komma fram till vad jag har gjort. ¨

I lördags fick jag äntligen testa Horseback Riding. Men eftersom vi är i Afrika så fungerar saker naturligtvis inte som de ska, och det blev en ganska kort tur. Här finns ridning för Beginners och Advanced, men jag hade hört från dem som varit på beginners tidigare att den hade varit svår för att vara beginners (alla tre gångarterna, i alla fall). Sådan tur hade dock inte jag, vi skrittade bara. Men det är ändå en häftig upplevelse att rida ute på savannen, man kommer så nära djuren när man sitter på hästryggen, eftersom djuren tror att man är ett djur själv och inte är rädda. På eftermiddagen fick jag gå på four baboon walk igen (jag vet inte varför vi fortsätter att kalla dem four baboons när de bara är tre, men men…) eftersom ingen annan vill. I princip alla är rädda för babianerna eftersomär svåra att hantera om man inte vet hur man ska göra (och eftersom de tycker om att slita av håret på folk).

Söndagar är som sagt lediga, men foodprep måste göras ändå, och jag hade foodprep med newbiesarna på morgonen. Det är alltid en upplevelse när det är med newbies, man vet inte hur de kommer att reagera när någon lägger ett åsneben på bordet och ber en att skära bitar. Men det gick bra, inte för mycket grimaser. Eftermiddagen var jag ledig, vi spelade fetchball igen. Jag tror inte att det finns någon sport där det är tillåtet med så mycket tacklingar när man spelar utan skydd, och jagär kort sammanfattat lite blå idag. Men det var sjukt roligt ändå! På söndagkvällar äter vi alltid Spaghetti med köttfärssås, och teamen turas om att laga. Den här gången var det Crocs som skulle laga. Det var kul att få laga mat, det var länge sedan. Dessutom kunde jag se till att det faktiskt hamnade lite kryddor och lite salt i maten, det har vi inte haft på ett tag.

Idag har jag varit på meerkat walk. Surikaterna är sjukt gulliga, men de är ganska tråkiga att gå på walk med. De sitter och gräver i tre timmar, och vi satt och tittade på, och räknade dem med jämna mellanrum så att ingen försvinner. Det försvann en förra veckan, och han har inte dykt upp ännu.  Eftermiddagen blev farmwork, vi  är så många nu att det verkar som att de passar på att göra allt som behövs nu när det finns folk som kan göra det. Vi skulle byta hö i caracalernas hus. Höbalarna skulle flyttas en sträcka på ca 20 meter fågelvägen. Problemet var att det var ett 3 meter högt staket mellan oss och stället de skulle till, och att grinden i staketet var låst. Vi provade 30 olika nycklar, ingen passade.

Om man inte kan gå genom grinden är sträckan helt plötsligt inte 20 meter utan ca 800. Och höbalar är tunga och sticks. Vi släpade dit tre (på sex personer), och kom sedan fram till att det måste finnas ett enklare sätt. Så vi byggde en trappa av höbalar och kastade över dem över staketet istället, för att sedan kasta tillbaka rena. Mycket mer effektivt, så nu är det rent och fint igen.

Någon baby caracal walk blev det inte idag trots att det skulle vara det, jag håller tummarna för att de väntar tills på torsdag för då ökar mina chanser att få gå på den rejält. Men vi får se. Någon öken blir det inte heller, det känns lite tråkigt när man hör dem andra prata om det, men det blir nog bra ändå.

Visste ni förresten att Ja må hen leva har fem verser? Det gjorde inte jag förrän en av volontärerna fyllde år förra veckan. Tradition är att personen i fråga först får sjunga för sig själv, och att sedan varje land sjunger sin egen sång. Men jag trodde vi var färdiga efter två, och skrattade ganska mycket åt de sista tre. Sedan dess har vi haft ytterligare en födelsedag, och idag är det dags för ännu en. Dags att läsa på texten till de sista verserna!

Jag var jättelycklig igår morse när jag skulle få hjälpa till med förmiddagslektionen på gårdens lilla skola. Och det började med att de fick mat och läraren kommenterade att anledningen till att de var så hungriga var att det inte var någon skola dagen innan. Bara det är ju lite läskigt att få höra. Men barnen var nöjda och glada, och vi fick leka med dem, måla med fingerfärg, räkna lite, träna på färgerna, blåsa såpbubblor osv. Vi volontärer har skrivit ihop en  skolsång åt dem, och den skulle de börja lära sig idag. Då de minsta barnen är fyra år har de inte riktigt uppmärksamheten på det de ska alltid, men jag tyckte att de var förvånansvärt duktiga. De knuffades lite, men i en grupp med fyraåringar får man räkna med det. Det tyckte dock inte läraren, som tar fram en kvast och ställer sig med den i handen. Både jag och Kelly gjorde vårt bästa för att få barnen att hålla fokus på sången och inte på varandra. Men så är det två som börjar knuffas igen, och läraren tar dem åt sidan och slår dem. Hårt. Båda barnen gråter och hon går därifrån och bara lämnar dem. Man blir så sjukt chockad och illamående att man inte vet vad man ska göra när man ser något sådant. Men vi tröstade barnen, och sedan var det dags för oss att gå. Vi rapporterar naturligtvis till Everd, som är volontäransvarig, men mycket mer kan vi tyvärr inte göra. Men det känns hemskt att veta att det är det de här barnen ser fram emot varje morgon. De är underbara ungar och förtjänar inte det.

Efter Cheeky Cheetas igår hade jag farmwork, vi städade Athenos enclosure och det var inte mycket mer spännande än så. Idag har jag haft foodprep både för- och eftermiddag, så det var egentligen inte heller så spännande. Men det positiva med foodprep är att man ofta får mycket tid över till interactions. Så jag har suttit inne hos mina baby caracals i nästan tre timmar idag, och låtit dem klättra på mig. Tyvärr sov de ungefär hälften av den tiden, men då passade jag också på att göra det. De börjar bli stora nu, de två minsta är lika stora nu som de två största var när jag kom hit. De växer fort, och på måndag ska de få gå på walk för första gången. Jag håller alla tummar för att jag ska få gå med då.

Men fågeln var det jag egentligen hade tänkt skriva om. Efter foodprep hör jag att folk står och låter vid caracalinhägnaden. Jag går dit för att se vad som hänt, och får syn på en påfågel som står och balanserar på stängslet. På ena sidan sitter tre hungriga caracaler, och på andra sidan tre minst lika hungriga leoparder. Det är kanske inte så konstigt att påfågeln hade mild panik. Vi fick tag i Johan, som var mitt i en tour med gästerna, och han går in till caracalerna och lyckas få påfågeln att inse att den kan flyga. Och flög gjorde den. Landade gjorde den också – mitt framför Elsa (lejonhona). Hon är visserligen förlamad i båda bakbenen, men hon är snabb ändå, och påfågel var roligt att jaga. Men påfågeln tog sig ut i alla fall, och förutom chock så tror vi att hon är okej. Det är inte läge att gå så nära att vi kan se efter. Men hon har haft sitt äventyr för dagen i alla fall, och vi skrattade mycket åt henne när hon väl hade tagit sig ut.

Angående öknen: Jag jobbar fortfarande på saken och får förmodligen ett svar ikväll. Det verkar inte som att jag får åka trots att jag gärna vill, eftersom jag är sist på listan (nr åtta, de har sju platser) men Bonita som sköter bokningen försöker få till en extra plats. Det är 22 volontärer som lämnar farmen nästa vecka, däribland alla dem som jag känner att jag har kommit närmast. Det är redan folk som har sagt att jag kan få dela säng med dem om det gör att jag kan åka, och folk som har erbjudit sig att dela mat också, de är jättegulliga och vill verkligen att jag ska kunna åka. Men vi får se, jag hoppas fortfarande men är inställd på att det nog inte blir så. Men å andra sidan får jag ju då vara kvar här en vecka till istället, och det är ju inte helt fel det heller!

Vi fick nya Newbies igår! Det innebär att vi officiellt är oldies (utom för oldiesen, för då är vi bara old newbies). Men innan dess var det farmwork. Farmwork kan innebära precis vad som helst, saker som behöver göras som inte är någons uppgift. Gumby, som är en hyena, har en väldigt stor inhägnad full med sand och jord, och den sanden och jorden ska vändas en gång varje halvår. Det var volontärer som jobbade med det både i onsdags och torsdags, men då detta inte var helt uppskattat av Gumby så blev båda gångerna avbrutna av morranden. Tredje gången, när jag var med, blev vi dock klara. Blåsor på händerna? Yes way.

Eftermiddagen var foodprep, det blev lite informationsbrist och kommunikationsproblem mellan oss och de anställda och tourguiden, så han var inte så glad på oss utan skällde på vår teamleader (som inte ens hade foodprep, vet inte hur han fick ihop den logiken). Men det redde ut sig till slut och jag tror att alla var nöjda. Sedan vallade vi kalkoner, det är alltid en spännande upplevelse, framförallt när 20 kalkoner bestämmer sig för att jaga samma höna (åt helt fel håll). Det hade varit mer komiskt om vi inte redan hade vallat dem i 20 minuter.

Och så newbies, då då. Tydligen är det tradition att man driver med newbiesarna på något sätt. Babianövningen de gjorde på oss (de talade om att babianer hade rymt och alla kastade sig in i köket) var förra veckans skämt, den här veckan hade vi roligare. Vi skrev ihop ett prov på 10 frågor (Hur många prickar har en normal leopardhanne, Vilken ögonfärg har en gepard, vilket djur är närmast släkt med mungon (hyenan, till allas stora förvåning!) och så lät vi alla newbies skriva provet för att placeras in i sina grupper. De som fick lägst poäng hade bara disk och städning, nästa hade foodprep, de näst bästa hade interactions och de bästa gjorde vad de ville och gick på walks. Några oldies skrev också provet för att försöka ”uppgradera sig”. Det var sjukt kul, newbiesarna gick på det och var nervösa när de fick sina resultat, försökte verkligen skriva bra svar osv. Lättnaden var stor när vi avslöjade att det var ett skämt, kan man ju säga.

Idag började jag med Abu och Chloe-walk. Abu och Chloe är två babianer, fortfarande ganska unga, och framförallt Abu är underbar. Vi fick bära dem i en bur en bit innan vi släppte dem, annars springer de tillbaka, men sedan gick det bra. De klättrade i träd och på oss och vi kunde mest sitta i diverse skuggor på vägen. Camilla (en svensk tjej som kom tillbaka från Farschenusch (ingen aning om stavningen stämmer) berättade en del om det. Far-vad-det-nu-heter är en ny del av harnas, mitt ute i Namiböknen (vilket är världens äldsta öken) och de volontärer som vill får välja att åka dit en vecka istället för att vara kvar på farmen här. De har inga djur ännu, utan man jobbar med att bygga inhägnader osv. för att de ska kunna ha bland annat hästar där sedan. Men förutom arbetet verkar det som att man får en fantastisk chans att se alla tre typerna av öknar, de hade provat lite extremsporter osv, och fått göra lite av varje. De tre som kom tillbaka därifrån den här veckan säger att det är fantastiskt, och jag funderar på att åka dit min sista vecka, om inget drastiskt händer här som gör att jag absolut inte kan tänka mig att åka härifrån. Det känns lite fel att vara i Namibia, som är känt för sina öknar, och inte ha sett en öken. Men jag måste inte bestämma mig förrän om en vecka, så det är lugnt. Det verkar vara många som ska dit den veckan då, många av dem som jag umgåtts mest med. Så det vore kul. Det tråkiga är bara att de inte har några djur…

Dock blev Chloe inte så glad på mig på slutet. En sak som gäller babianer är att om de har tagit någonting från en så ska man inte ta tillbaka det (de bits). Chloe fick för sig att hon ville ta mitt skärp, och började leka med spännet. Hon drog i det men fick inte upp det, så jag skulle hjälpa henne innan det gick sönder. Hon tolkade det som att jag försökte ta det från henne, och bet mig några gånger. Det är ingen fara när hon är så liten, men jag har fina blåmärken lite här och där nu. Sedan rymde de naturligtvis när vi skulle sätta tillbaka dem i inhägnaden, men några bushmen hjälpte till att fånga in dem.

Eftermiddagen var farmwork igen, det var ett vattenhål som skulle tömmas, skrubbas och fyllas. Det gick bra, det tog en stund men blev i alla fall rent. Annars är lördageftermiddagarna ganska lugna, det är ju helg.

Det bästa av gårdagen var när vi fick vara med på en release. En farmer från en närliggande farm hade fångat en gepard och en caracal på sina ägor, och ringde och bad harnas att ta hand om dem så att han slapp skjuta dem. Caracalen fick vi vara med och släppa i LifeLine, då den inte är ett hot mot de andra som lever där inne (Merci och Beaucoup, bland annat). Alla volontärerna ville följa med, så vi körde ut med fyra jeepar fullastade med folk (i bilen, på släpet, på släpets tak…) till ett vattenhål i Lifelinen. Jaco berättade lite om varför caracalen skulle släppas just där, buren öppnades, och så var den borta. Men jag gillar att de alltid berättar varför de gör saker på ett visst sätt här, och inte bara gör dem. Jag har lärt mig massvis av deras sätt att tänka.

Och så var det grillkväll. Då vår teamleader är sjuk (det går någon läskig magsjuka bland volontärerna, men min stuga har klarat sig än så länge) fick jag stå med huvudansvaret för grillningen, men det gick bra.

Det är förresten jättekul att höra att det är så många som läser, framförallt att det var så många som jag inte visste :) Hoppas att allt är bra med alla er där hemma!

Det är lite konstigt att vara här, det är mycket man inte är van vid. Man är inte van vid att det blir kolsvart klockan halv sex och att man måste ha ficklampa vart man än ska så att man inte trampar på en orm. Man är inte van vid att behöva ha täcke, sovsäck och filt när man sover, och att shorts och linne ändå är för varmt på eftermiddagen. Man är inte van vid att det mitt under ett möte kan komma en springbock och börja slicka en på axeln, eller att hela tiden behöva se sig om så att man inte blir sparkad av en strutsunge, och inte heller att nästan snubbla över en sköldpadda eller en mungo när man ska äta lunch. Man är inte van vid att ha babianövning istället för brandövning. Man är inte van vid att allting sticks, gräs, buskar, träd, djur… allt. Man är inte van att vakna av att lejonen ryter. Man är inte van vid att geparderna låter som fåglar och fåglarna som lamm. Man är van vid att skrika om det sitter en tiocentimeters spindel en meter ifrån en, men det gör man inte här. Atmosfären är fantastisk, det är lugnt och helt tomt på mänskliga ljud, bilar och musik och sådär hörs inte här, det låter hela tiden men det är bara djuren som hörs.

Nu har jag äntligen internettillgång (och det är tredje gången jag skriver det här eftersom min dator är knäpp). Jag kan bara blogga i ett litet rum, det är enda stället där det finns både internet och ström, men det fungerar.

Dag ett var en fredag och bestod mest av en lång bilresa och lite introduktion. Vi fick veta vilka regler som gäller, vi flyttade in i våra stugor, och vi fick presentera oss för ”Oldies” (de som varit här längre) och veta våra grupper. Jag är en Croc, vilket innebär att vi ansvarar för geparderna, öronrävarna, hönorna, en gam, två vervet monkeys och krokodilerna (inte stora, men de bits bra ändå.)

Andra dagen började med en tour runt alla enclosures utanför farmen, så att vi fick se alla de vilda djuren. Lejon, geparder, babianer, leoparder, caracaler och några afrikanska vildhundar fick vi se, samtidigt som Everd (volontäransvarig) berättade de olika djurens historia. Efter frukost fick vi träffa djuren på farmen, de mer ”tama” djuren, och fick veta vad man ska göra med olika djur i olika situationer, hur man hanterar en sur gepard och varför, osv. Vi fick också hälsa på Atheno (8 månader gammal gepard) och klappa honom lite, han är jättemysig. På eftermiddagen hade jag foodprep, det innebär att man gör i ordning maten till alla djuren man ansvarar för, städar deras inhängnader och matar dem. Jag fick handmata Asem, en gam, han är stoor men det gick bra. Foodprep är inte så illa som jag hade hört att det skulle vara, många av våra djur är köttätare men åsnorna är faktiskt styckade när vi får dem, vi behöver bara ta bort pälsen och skära till lagom stora bitar. Lördagkvällar är alltid grillkvällar, så den spenderades vid lägerelden.

Dag tre var en söndag och började bra. Frikkie (tidigare volontäransvarig) gillade att jag och några till var på farmen tidigt trots att vi hade sovmorgon, så han tog med oss in till Elsa. Elsa är en lejonhona, 23 år gammal i december, och förlamad i båda bakbenen. När hon kom till Harnas för åtta år sedan kunde hon bara röra huvudet, nu fungerar frambenen fint och hon visar tecken på att kunna börja använda sina bakben också. Hon tycker inte om människor, men det finns några få som kan gå in till henne och Frikkie är en av dem. Så han gick fram och klappade henne, och vi fick stanna ett par meter bort. Men det är en häftig känsla att stå två meter från ett lejon, som trots att hon är skadad är både snabb och farlig om hon bara vill.

Arbetet inleddes sedan med foodprep. Det är det enda som ska göras på söndagar, i övrigt är det vilodag. Tanken är att den tid som blir över ska vara interaction med de olika djuren, men eftersom vi ”newbies” inte får gå in i inhägnaderna ännu så satt jag mest utanför för att de skulle få en chans att lära känna mig genom stängslet först, och på det viset underlätta när jag får gå in där sedan. På eftermiddagen spelade vi fetchball (blandning mellan rugby och netball, verkar mest gå ut på att tacklas), det var kul men jobbigt. Det är varmt här på eftermiddagarna. Söndagkvällar är filmkvällar, så vi såg den senaste Xmanfilmen på kvällen. Dock var den inte slut förrän efter halv tio, så då hade jag nästan somnat. Man får konstig tidsuppfattning här, vi äter middag klockan sju och sover nästan alltid före halv nio.

Dag fyra var den första riktiga dagen här, och vi hade foodprep igen. Det är det vi måste lära oss, så det har vi ofta i början. Dessutom behövde vattenhålen rengöras hos geparderna och hönorna, det tog sin lilla stund. På lunchen hade jag dock tur, jag var en av två som fick följa med och mata de 4-6 veckor gamla caracalbebisarna. Vad jag inte visste då var att jag nu kommer att få göra det varje dag, så att de vänjer sig vid mig. De är fyra stycken, sjukt gulliga, en av dem är mer än lovligt aggressiv så man får stå ut med att han rivs och bits lite, men det går bra. Halva dagen spenderades inne hos dem så att jag skulle få lära känna dem och dem mig.