I brist på internetuppkoppling har det inte blivit mycket bloggat. Men en sammanfattning av de senaste dagarna ska jag väl kunna få till i alla fall.

I torsdags morse åkte 28(?) volontärer hem. Helt plötsligt var vi bara 23 kvar, det var jättekonstigt. Dessutom åkte i princip alla de jag har umgåtts mest med, så det kändes tomt. Att vi var så få gjorde dock att vi kunde ändra lite på vissa rutiner.

Jag hade foodprep på morgonen, det finns inte mycket mer att säga om det. På eftermiddagen skulle alla ha foodprep, men jag och två till fick istället försöka fånga in en förrymd surikat (de gräver gångar och gömmer sig där. Den är inte fångad ännu.) Eftersom vi var så få ville Everd göra något mer speciellt, så vi gick ut till lejonen i stage 2 och hade interaction med dem genom staketet. Tyvärr var de inte intresserade av att ha interaction särskilt länge, men det är ändå en häftig känsla att stå en meter från ett vuxet lejon, trots ett stängsel.

I fredags åkte två av mina bebisar. Vi hade inte fått någon förvarning, vi fick veta i torsdags att de skulle åka ”någon gång under nästa vecka”, men inte att det var redan nästa dag. Men två av caracalungarna har nu flyttat till Noua Noua, en av Harnas andra farmer, för att växa upp där och kunna släppas i deras lifeline. Jättetråkigt att se dem åka, naturligtvis, men samtidigt jättehärligt att veta att de kommer att få ett liv som vilda caracaler när de är tillräckligt stora för det. I lifelinen här är det redan för många caracaler, och släpper de ut fler kommer de att slå ihjäl varandra. Så vad som kommer att hända med dem två som är kvar (och som också var de jag tycker bäst om, jag hade tur!) är fortfarande oklart, kanske kommer de också att åka till Noua Noua så småningom. Men än så länge är de här i alla fall, en av dem slickade mig igår. Det är något jag bara har sett dem göra med varandra innan, så jag ser det som ett gott tecken.

Efter att de hade åkt fick jag springa iväg till stallet igen. Inte för att rida den här gången, utan för att lära Cheeky Cheetah-barnen allt jag kan om hästar. Min hästkunskap är visserligen väldigt begränsad, men eftersom de knappt pratar någon engelska så spelade det inte så mycket roll. De fick rida i alla fall, och vi fick leda dem och visa hur man stan nar, svänger, håller tyglarna osv. Barnen är jättesöta, så det var kul. Vi var färdiga tidigt, så Everd undrade om vi kunde hjälpa honom att köra ut saltlick till korna och fåren. Och det kunde vi såklart. Av någon anledning är det så här att om man säger ja till någonting som låter tråkigt så blir det alltid något bra av det i slutändan. Och mycket riktigt, jodå, vi fick se de vilda zebrorna på vägen ut. De är enormt skygga, inte ens alla av de anställda har sett dem. Tyvärr passerade vi i bil, så det fanns ingen chans att få några bilder, men det är häftigt att ha sett dem ändå. Och när vi kom fram fick vi träffa Delilah (zebra uppfödd på farmen, bor med korna av någon anledning) och Missy Jo (leopard, som just då var jättesocial och ville gosa genom stängslet). Kort sammanfattat var det värt att släpa saltlicksäckar för.

På eftermiddagen hade jag meerkat interaction, men de sov mest så det var inte så spännande. Förutom den lilla detaljen att en av surikaterna är väldigt kittlig, det är kul för hon låter så roligt när hon skrattar. Och så har man en chans att ge igen för att hon kittlas när hon klättrar omkring i nacken på en, haha.

Fredag kväll är Newbie Night, vilket innebär att det är dags för ett nytt prank. Den här gången hade vi planerat ordentligt för att teamleaders skulle ta ut sina newbies i bushen och ”titta på stjärnor”. Sedan skulle de allihop försvinna, och så skulle newbisarna få sitta ute i mörkret utan ficklampor, med diverse djur (=oldies) i buskarna. Tyvärr gick det hela åt skogen, alltihop var alldeles för uppenbart och de var inte det minsta rädda, men nu vet de i alla fall vad som måste ändras till nästa gång. Det roligaste var vägen tillbaka, att höra alla berättelser från dem som suttit gömda i buskarna. Två av dem hade inte behövt göra några ljud alls, det hade vandrat omkring en Impala i buskarna och gjort allt åt dem. Everd hade upptäckt att han låg precis bredvid en PuffAdder (Orm. Giftig orm. Väldigt giftig orm), så han hade fått flytta på sig. Några hade satt sig på fel ställe och newbiesarna höll på att snubbla över dem. Så vi hade kul trots att vi misslyckades.

Lördag var en spännande dag. Jag hade inte haft några aktiviteter med de stora caracalerna, så jag bad att få gå på Caracal Walk. Det var bland det dummare jag har gjort i mitt liv.

Då babianerna var på walk vid farmen släppte de av oss och caracalerna, tillsammans med tre tonåringar som var här på skolresa, så långt bort man kan komma. Vi fick de snabba instruktionerna ”Följ efter caracalerna. Tappa inte bort dem. Jag hämtar er här 11.30.” och sedan satte caracalerna iväg in i bushen. De har visserligen bara tre ben, men springa kan de ändå. Vi kollade hela tiden så att vi visste åt vilket håll burarna var och var vi skulle bli hämtade, och så gick vi efter caracalerna rakt in i tät bush. Vid ca 10 hade vi kommit så långt att vi tyckte att det var en bra idé att vända, så vi började gå tillbaka och ropa på caracalerna på samma sätt som vi gör med alla andra djur. Den stora skillnaden är att alla andra djur lyssnar.

Att vända var alltså inte ett alternativ. De tre skolresemänniskorna och en volontär gick för att hämta burarna, så att vi skulle kunna bära tillbaka caracalerna. Problemet var bara, fick vi veta senare,  att de tre skolresemänniskorna vägrade hjälpa till, och burarna är för stora för att man ska kunna ta själv. Volontären gav sig iväg för att leta efter oss, men insåg att hon inte skulle kunna hitta oss och förmodligen gå vilse själv. Så de satt vid burarna, och vi var med två caracaler som inte ville lyssna. Vid det här laget hade de sprungit runt så mycket att vi visste på ett ungefär åt vilket håll vi skulle, men inte hur vi skulle kunna ta oss dit med caracalerna. Men de blev trötta till slut, och då började de följa efter oss. Vi hittade en väg, som visserligen inte gick åt rätt håll, men som vi trodde gick ungefär åt det hållet vi skulle åt och som i alla fall var en väg. Vid det här laget var vattnet sedan länge slut, och vi hade inte mycket koll på var vi var någonstans. Och caracalerna lade sig ner i alla skuggor de kunde hitta, de var helt slut men vägrade att bli burna.

Men vi kom ut levande, till slut. Eftersom vi var på en väg kunde bilen som skulle hämta oss följa våra fotspår, och de hittade oss till slut ca 30 meter från burarna. Då hade vi varit vilse i två timmar. Behöver jag säga att vi var lättade att se dem? Jag trodde inte det.

Eftermiddagen var en snabb foodprep, och sedan fetchball mot skolan som är här. Det var en något mer brutal fetchball än vi är vana vid (och det säger mycket!) men det slutade lika, så vi måste ha spelat helt okej ändå. Kul var det i alla fall. I pausen mellan halvlekarna dansade cheeky cheetah-barnen och sjöng, det var gulligt. Mitt i alltihop springer dock Abu förbi, och alla barnen blir såklart livrädda. Men men, det är sånt man vänjer sig vid här efter ett tag.