Jag var jättelycklig igår morse när jag skulle få hjälpa till med förmiddagslektionen på gårdens lilla skola. Och det började med att de fick mat och läraren kommenterade att anledningen till att de var så hungriga var att det inte var någon skola dagen innan. Bara det är ju lite läskigt att få höra. Men barnen var nöjda och glada, och vi fick leka med dem, måla med fingerfärg, räkna lite, träna på färgerna, blåsa såpbubblor osv. Vi volontärer har skrivit ihop en  skolsång åt dem, och den skulle de börja lära sig idag. Då de minsta barnen är fyra år har de inte riktigt uppmärksamheten på det de ska alltid, men jag tyckte att de var förvånansvärt duktiga. De knuffades lite, men i en grupp med fyraåringar får man räkna med det. Det tyckte dock inte läraren, som tar fram en kvast och ställer sig med den i handen. Både jag och Kelly gjorde vårt bästa för att få barnen att hålla fokus på sången och inte på varandra. Men så är det två som börjar knuffas igen, och läraren tar dem åt sidan och slår dem. Hårt. Båda barnen gråter och hon går därifrån och bara lämnar dem. Man blir så sjukt chockad och illamående att man inte vet vad man ska göra när man ser något sådant. Men vi tröstade barnen, och sedan var det dags för oss att gå. Vi rapporterar naturligtvis till Everd, som är volontäransvarig, men mycket mer kan vi tyvärr inte göra. Men det känns hemskt att veta att det är det de här barnen ser fram emot varje morgon. De är underbara ungar och förtjänar inte det.

Efter Cheeky Cheetas igår hade jag farmwork, vi städade Athenos enclosure och det var inte mycket mer spännande än så. Idag har jag haft foodprep både för- och eftermiddag, så det var egentligen inte heller så spännande. Men det positiva med foodprep är att man ofta får mycket tid över till interactions. Så jag har suttit inne hos mina baby caracals i nästan tre timmar idag, och låtit dem klättra på mig. Tyvärr sov de ungefär hälften av den tiden, men då passade jag också på att göra det. De börjar bli stora nu, de två minsta är lika stora nu som de två största var när jag kom hit. De växer fort, och på måndag ska de få gå på walk för första gången. Jag håller alla tummar för att jag ska få gå med då.

Men fågeln var det jag egentligen hade tänkt skriva om. Efter foodprep hör jag att folk står och låter vid caracalinhägnaden. Jag går dit för att se vad som hänt, och får syn på en påfågel som står och balanserar på stängslet. På ena sidan sitter tre hungriga caracaler, och på andra sidan tre minst lika hungriga leoparder. Det är kanske inte så konstigt att påfågeln hade mild panik. Vi fick tag i Johan, som var mitt i en tour med gästerna, och han går in till caracalerna och lyckas få påfågeln att inse att den kan flyga. Och flög gjorde den. Landade gjorde den också – mitt framför Elsa (lejonhona). Hon är visserligen förlamad i båda bakbenen, men hon är snabb ändå, och påfågel var roligt att jaga. Men påfågeln tog sig ut i alla fall, och förutom chock så tror vi att hon är okej. Det är inte läge att gå så nära att vi kan se efter. Men hon har haft sitt äventyr för dagen i alla fall, och vi skrattade mycket åt henne när hon väl hade tagit sig ut.

Angående öknen: Jag jobbar fortfarande på saken och får förmodligen ett svar ikväll. Det verkar inte som att jag får åka trots att jag gärna vill, eftersom jag är sist på listan (nr åtta, de har sju platser) men Bonita som sköter bokningen försöker få till en extra plats. Det är 22 volontärer som lämnar farmen nästa vecka, däribland alla dem som jag känner att jag har kommit närmast. Det är redan folk som har sagt att jag kan få dela säng med dem om det gör att jag kan åka, och folk som har erbjudit sig att dela mat också, de är jättegulliga och vill verkligen att jag ska kunna åka. Men vi får se, jag hoppas fortfarande men är inställd på att det nog inte blir så. Men å andra sidan får jag ju då vara kvar här en vecka till istället, och det är ju inte helt fel det heller!