15 dagar. Det här är första inlägget när jag inte har behövt räkna efter för att veta hur lång tid det är kvar. När jag vaknar imorgon är det två veckor. Herregud vad fort tiden går!
Att göra-listan krymper dock. Jag har fortfarande inga tågbiljetter till/från Arlanda. Jag har ingen bekräftelse på transporten från flygplatsen i Windhoek till vandrarhemmet. Det är fortfarande en del som ska handlas. I övrigt börjar allting som gäller resan att bli klart. Resfebern känns med jämna mellanrum. Samtidigt är jag galet förväntansfull. Det ska bli minst lika spännande som det skulle förra gången, och jag kan inte vänta på att få åka igen. På att få träffa alla, människorna är ju inte samma men djuren! Jag vet inte vilka som är kvar, och inte vilka volontärerna fortfarande har kontakt med. Aviel och Samar tror jag att jag får träffa. Atheno verkar vara på god väg att bli släppt "på riktigt" i LifeLine, men honom lär jag nog också få chansen att hälsa på. Dolce, Gabbana och Matzumi låter det inte som att man har närkontakt med längre, men med lite tur kanske jag får mata dem på tour. Jag är lite rädd att Chloe och Abu också har blivit för stora för volontärkontakt, i alla fall Chloe. 
Och så finns det ju tyvärr djur som jag vet att jag inte kommer att få träffa. Lilla Beaucoup, den ena av Prides ungar. Blommitjie, springbocken som studsade omkring på gräsmattan. Nikita, en av de fyra geparderna som mitt team hade hand om. Blertsi, det lilla lammet som jag fick hjälpa till att behandla när hon blev skadad. Letago, en av caracalerna som jag gick vilse med. Och Elsa, den förlamade lejonhonan som aldrig gav upp. Kanske är det fler, jag vet inte. 

Men så finns det ju nya djur också! Jag vet att det springer omkring två baby kudus på gräsmattan utanför Lapan, och Marieta bär omkring på minst en liten babianunge. Och det lär finnas fler som jag inte vet om. Jag är jättenyfiken och jättetaggad. Om två och en halv vecka är jag där!