I (en, två, tre, fyra, vilken dag var det egentligen...?) måndags började dagen med frågan ”Är det okej om ni två har cheetah interaction på morgonen?”. Självklart! Det är väl alltid lika roligt att få umgås med geparderna! Så vi gick in till de tre geparderna, jag och en tjej från Österrike, och gosade en del med dem. Shingela var mysig och ville gärna bli kliad, Jeanie spann men var väl inte jättesocial och Lueki sov bredvid dem. Vi tog en massa kort, gosade en hel del, och hade i allmänhet en fin morgon. Sedan tröttnade Jeanie, och hade nog mest tänkt tala om för oss att hon ville att vi skulle gå, men lyckades träffa mig med klon bakom ena örat. Örat sitter kvar, men morgonen slutade inte lika fint som den började.

På eftermiddagen var det tydligen en bra idé att låta mig umgås med fler geparder. Det har blivit ganska många sådana de senaste dagarna. Atheno skulle ut på promenad i Lifelinen igen, och det är ju alltid trevligt. Han var väl inte helt förtjust i tanken själv, skuggan vid vattenhålet var lite för lockande, men vi fick honom att gå en runda i alla fall. Han är en ganska lat katt, det är lite synd, men förr eller senare kanske han växer ifrån det. En fin promenad var det i alla fall!

I tisdags hade jag fler geparder att leka med. Atheno interaction på morgonen, tillsammans med en tjej som var livrädd för honom. Vädret var svalt och han var ganska lekfull, så det blev en ganska kort interaction. Att leka med en gepard är inte helt lätt, de har lite för stora klor och lite för vassa tänder för att det ska vara riktigt roligt. När han försökte bitas, även om det bara var på skoj, fick vi ge upp. Han är lite för stor för att det ska fungera...

På eftermiddagen åkte ca hälften av volontärerna, däribland jag, ut till Dam House i Lifelinen. Där skulle en veterinär söva Pride, Merci och Dinga för att fixa till deras halsband och behandla lite småsår. Pride hade någon större skada de var tvungna att behandla, annars hade hon kunnat vara vaken. Hon var vaken medan de sövde och behandlade ungarna. Det är då man inser hur tam hon egentligen är, 20 personer står och tittar på när fem andra håller på en massa runt hennes sovande ungar, och hon reagerar inte ens. Hon litar fullt på att de som hanterar hennes ungar försöker hjälpa dem. Vi var fyra som stannade kvar när de andra åkte tillbaka, för att se till att de kom på benen i lugn och ro. Det gjorde de, men Merci vaknade en bit bort från Pride och Dinga och ropade en massa på dem, det var lite tragiskt att se för hon såg så rädd ut. Att de var knappt 20 meter bort bakom ett hörn kunde ju inte hon veta, i den allmänna förvirringen efter uppvaknandet. Men hon hittade dem till slut i alla fall.

Igår var en dag full av farmwork! På morgonen fick vi dock inte mycket gjort, vi satt i tre timmar och väntade på en släpkärra vars punktering skulle lagas ”soon.”. När den väl kom var det nästan dags för lunch, vi hann bara lasta sand på den i 20 minuter, det är inte tillräckligt mycket sand... Vi fördrev istället tiden med att förhöra varandra på olika djurspår, att kasta sten till krokodilerna och att kasta macka på krokodildammen. Allt som får tiden att gå är bra!

På eftermiddagen var vi på farmwork med Frikkie, och vi trodde att vi skulle tillbaka till krokodildammen, men det skulle vi inte. Istället gick vi upp till Matchos inhägnad. Matcho är ett lejon, ett ganska stort och extremt argt sådant. Han försöker alltid gräva sig under stängslet när han ska få mat – den som matar är aldrig snabb nog för honom. Nu hade han nästan lyckats, så det var dags att fylla igen hålen. Först med sten, då gör det ont i klorna att gräva, och sedan med sand så att det ser okej ut. Det var många hål, mycket jobb och mycket grävande. Det blir dock extremt mycket roligare att gräva när man vet att man har fyra lejon i inhägnaden! Sedan skulle vi göra samma sak hos Zion och Trust. Frikkie gick in för att driva bort dem från hörnet där vi skulle gräva, men de hade inte alls någon lust att flytta sig från skuggan, mer än för att gosa lite med Frikkie. Det slutade med att vi grävde medan han gosade med dem, kanske tre meter bort. Jag vet att Zion är ett av de snällaste lejonen de har och att jag förmodligen skulle kunna gå fram och klappa honom jag också utan att han gjorde något, men han är ändå ett lejon. Och Trust brukar de skämta om, ”His name is Trust because you can’t Trust him”, så det kändes också lite spännande. Det var med stora leenden vi gick ut därifrån. Inte i första hand för att vi fick gå ut, eller att vi var färdiga, utan för att vi hade fått vara så nära lejonen. Det är en adrenalinkick, och de är så fantastiskt vackra. För en gångs skull kändes farmwork som en vinstlott.

Idag var ytterligare en oväntad dag. Igår kväll, på lapanight, ville det tyska filmteamet som är här prata med mig. Tydligen hade de fått nys om att jag är Animal Caretaker och ville filma mig och en av de tyska tjejerna. Så imorse blev vi filmade, när vi gjorde leksaker till surikaterna och försökte få dem att leka med dem. Vi sydde små påsar av säckväv, gömde mat i dem och hängde upp dem i trädet. Surikaterna var nyfikna först, och krafsade lite på påsarna, men det var för jobbigt för att de riktigt skulle försöka. Vi klippte små hål i påsarna, flyttade dem närmare marken och testade det mesta, men de är vana vid att få maten serverad och åt inte förrän vi öppnade upp påsarna helt åt dem. Filmteamet var nöjda, i alla fall. Det är samma serie som jag har sett hemma, en tysk tv-serie som går varje dag i Tyskland och där första säsongen har översatts till engelska och visas på Viasat i skandinavien och på flera andra ställen. Oklart om det var 13 eller 30 länder totalt, deras engelska är sådär. De filmar tredje säsongen nu i alla fall, mest vill de filma tyskarna så så fort något spännande händer får tyskarna åka med, men förhoppningsvis blir det bättre snart. De har precis börjat filma, och ska filma till i maj. Jag var väl inte helt lycklig när de frågade mig, men de sade att klippen blev bra så då får jag väl lita på det.