Min sista tisdag började med Tour, då blev jag glad. Det var en tour utan gäster, vilket innebar att vi fick chansen att ställa en massa frågor och saker om djuren. Och så fick vi kasta åsnehuvud igen, det är alltid en upplevelse. Vi var dock fyra volontärer istället för de ordinarie två, vilket innebar att vi bara fick göra hälften så mycket. Jag gick tyvärr miste om min favoritdel: Att kasta MilliePop (typ gröt) till 60 babianer från en vinglig släpkärra. Det är kleggigt och kletigt och jätteroligt, men eftersom jag hade varit på tour förut fick de andra göra det istället. Sedan matade vi lejon, vildhundar, caracaler (så coolt!), leoparder och geparder. Geparderna är 22 stycken och slåss mycket innan de inser att alla kommer att få mat. Det är häftigt att se dem, eftersom geparderna vi är vana att jobba med är jättemysiga och mer som stora katter än som rovdjur.

Jag var sedan jättelycklig över att få följa med en veterinär ut till en av vildhundarna och några av lejonen. Lejonen skulle han bara ta en titt på genom stängslet, men vildhunden skulle sövas och i ett sår rengjort och behandlat. Vi var fem som följde med ut, och vi fick locka iväg de andra vildhundarna så att han kunde få jobba ifred, och sedan titta på hur han gjorde rent och behandlade. Jätteintressant!

På eftermiddagen fick jag foodprep igen, vi har varit så få sista veckan att det har blivit mycket foodprep. Men eftermiddagsfoodprep går fort, och innebär dessutom matning av de fyra geparderna. Det är häftigt, de beter sig helt annorlunda när de vet att det finns mat i närheten och det är en riktig adrenalinkick att stå en meter från dem då.

Den sista dagen på Harnas är alltid WishDay. Det innebär att man har förtur att välja bland de aktiviteter som finns, och att det ofta finns några speciella aktiviteter att välja också. Jag hade hoppats på leopard walk, men då Everd behövdes någon annanstans blev det tour för min del, igen. Tour as a guest den här gången, så att jag fick chansen att fota lite utan att få åsneblod på kameran. Och man kan tycka att efter att ha hört alla historier två gånger redan borde tour vara tråkigt, men det är det inte. Det finns så mycket att höra, och eftersom det bara var volontärer som var gäster berättade Johan lite extra, visade oss lite olika spår och sådär. Tyvärr missade vi dock caracalerna. Lost (leoparden som var i byn för ett par veckor sedan) har nu flyttat till en inhägnad längre från byn. Men när vi skulle mata henne klättrade hon plötsligt över stängslet, och plötsligt var hon två meter från bilen. Så det blev en expresstur tillbaka till farmen för att lämna oss och hämta förstärkning istället för att mata caracaler. Ingen dag går som man har tänkt sig när man är i Afrika.

Eftermiddagen var resans höjdpunkt. Jag åkte på research igen, det var det jag tyckte var allra roligast av allt det jag hade gjort tidigare. Efter nästan en och en halv timme hade vi bara lyckats hitta de fyra vildhundarna. Sedan hittade vi Max och Mauritz, och fick en chans att gosa lite med dem. Det är ännu häftigare att gosa med en gepard som lever vilt än med en som lever tamt.

Men så var det Pride som var huvudmålet, då de behövde byta hennes GPShalsband. Och när vi till slut får signal ser vi en stor gepard på ena sidan stängslet, och två små på den andra. Vi får naturligtvis panik när vi inser att ungarna är utanför lifelinen, och ännu mer när vi inser att geparden på vår sida inte är Pride utan en av de vilda geparderna. För en tio veckor gammal gepardunge är en vild gepard en ganska säker död.

Några volontärer börjar gå framåt för att förhoppningsvis lyckas jaga bort honom. Vi andra kör med bilen runt hela situationen (ca 15 minuter alldeles för fort på grusväg, vi flög runt på släpet) för att se om vi kan hjälpa ungarna till rätt sida igen. Men när vi kommer fram står volontärerna tillsammans med Erin från researchteamet och vinkar fram oss. Och nu kommer den biten som jag inte kommer att kunna beskriva på ett vettigt sätt.

Vi kommer fram till dem och ser Pride och ungarna (som tagit sig tillbaka under stängslet på något vis), och en sex månader gammal gepardunge som hon har adopterat. Hans mamma är förmodligen på andra sidan stängslet, och eftersom han inte kan ta sig till henne så har han sökt sig till Pride. Det häftigaste var att se hur de små sökte sig till honom som om han var deras biologiska bror, och hur mycket han litade på Pride. När hon kom fram för att hälsa på oss och gosa med oss och tigga vatten stannade han på avstånd, men när hon ropade på honom kom han framsmygande ända fram och nosade på oss. Han är helt och hållet vild, ingen visste ens att han fanns så han har förmodligen aldrig sett människor förut. För en gepard är den naturliga instinkten alltid att fly, en gepard slåss inte mot något annat än andra geparder. Ändå kom han fram till oss, eftersom Pride talade om att vi inte var farliga. Han har inte varit hos henne i mer än två dagar, ändå litar han fullt på henne. Vi satt och bara tittade på dem i nästan en timme, och det är nog bland det häftigaste jag har upplevt i mitt liv. Researchteamet var in awe (svensk översättning, tack!) de har heller aldrig sett något liknande tidigare och bad oss ta massor av bilder. Det behövde de inte säga två gånger.

Vi var sena till Lion Roar, på grund av den här upplevelsen. Ingen av oss brydde sig särskilt mycket om det. Men eftersom Lion Roar är en tradition sista dagen åkte vi ut på den ändå, när vi kom tillbaka. I princip satt vi bara i mörkret i jeapen och väntade. Lejonen ryter varje kväll runt kvart i sex, men eftersom vi var sena hade vi missat det. Men så kom någon på idén att vi skulle börja ryta istället, så det gjorde vi. Och då hakade lejonen på. De närmsta var kanske 20 meter bort. Med 17 lejon som ryter runt omkring en, inom en radie på kanske 2 km, låter det mycket. Och det är ett häftigt avslut. Trots att man har hört lejonen morgon och kväll i fyra veckor har man aldrig hört dem så nära, och det är en upplevelse man inte glömmer.

Och så var det lapanight med rocktema, och packningskaos igen (jag har lämnat så mycket att jag klarar mig med en väska på hemvägen. Ingen extra bagagekostnad!) Och en massa hejdån som inte var lika illa som jag trodde. Och så en lång bilresa, fler hejdån och en spännande middag igår kväll (har nu ätit struts, krokodil, kudu och zebra. Kudu var fantastiskt, krokodil var mest skumt). En natts sömn i ett varmt rum, med en varm dusch. Och nu kommer taxin om en timme, för att ta oss till flygplatsen. Om 26 och en halv timme landar jag på Kastrup, och om dryga 30 är jag hemma!

Jag och Max

Merci, Beaucoup och adoptivbror

Merci och Beaucoup (tror att det är Beaucuop längst fram)