I en vecka har jag varit hemma. Hemma, i Sverige, i ett hus med väggar och golv och tak (wow!). Hemma med familj och vänner, med jobb och konventplaner och träningar, med rutiner och vanor. Och det känns inte konstigt alls, det känns som att jag alltid har varit här (vilket jag ju i princip har också). Och samtidigt känns det jätteskumt, och jättetråkigt. För vad jag än gör här så kommer det aldrig att komma i närheten av det jag gjorde för bara en och en halv vecka sedan. Det jag gör här påverkar inte liv i den utsträckning som det jag gjorde varenda dag där borta. Och framförallt påverkar det inte mitt liv på samma sätt.

Och jag vet att jag har lärt mig saker när jag har varit iväg. Massor av saker om djur, men minst lika mycket om människor. Och kanske framförallt om mig själv. Och det är saker jag tar med mig i allting jag gör här. Men det hindrar mig inte från att önska att jag var tillbaka där. En månad till, en vecka, till och med en dag skulle jag göra mycket för just nu. Även om den dagen bestod av farmwork och foodprep. Jag vaknade med tanken idag att: "Jag har inte gjort foodprep på evigheter, det måste vara min tur idag." Sedan öppnade jag ögonen, och så var Afrika borta. Jag har varit hemma i sju nätter nu, och sex av dem har jag drömt om Harnas.

När man åker hem är det tradition att man skriver ett brev, som sedan läses upp för alla volontärerna kvällen efter. I mitt brev skrev jag bland annat någonting i stil med: I'm bringing a piece of Harnas with me for the rest of my life, but a part of me will also stay at Harnas forever. Det var precis så det kändes att åka, och jag hoppas verkligen att jag kommer att få chansen att åka tillbaka. Jag har redan vridit och vänt på veckorna det närmaste året, men det verkar inte som att det finns någon chans förrän ungefär samma tid nästa år. En höst fylld med distansstudier och tävlingar väntar, och sedan en vår med isshowsträningar. Men sedan kanske, kanske att det går att få ihop en resa igen. Jag har en känsla av att det kan bli svårt att stoppa mig.

Jag vet ärligt talat inte om det här blir bloggens sista inlägg på ett tag, eller om jag kommer att fortsätta. Jag tycker egentligen att det är ganska kul, till min egen stora förvåning. Oavsett vilket så kommer jag att ta upp den igen så fort jag börjar förbereda nästa resa. "Once you've got African sand in your shoes, you always come back to refill them" fick jag höra på flygplatsen i Johannesburg. Jag förstod inte vad han menade förrän jag stod på landningsbanan i Windhoek och väntade på att få gå på planet. Det här var långt ifrån sista gången jag var i Afrika.

Jag avslutar inlägget med bilder på dem jag saknar mest. Avial och Samar, Chloe och Abu.