150730 - Hejdå Harnas!
Söndag, antar jag att jag borde börja med. Farmwork på morgonen bestod av att städa nursery, som är småburarna där de yngsta och de sjukaste djuren bor. Snabbt och enkelt gjort. Sedan var tanken egentligen att vi skulle bada surikater, då samtliga för tillfället har någon form av hudsjukdom, men detta blev inte av utan istället tog vi med de yngsta babianerna (Elvis, Fafa, Koki) till skolgården. Då skolan för tillfället har vinterlov är denna lekplats utmärkt för små babianer, och de studsade runt som små jehun och var mycket nöjda. Vi också, för den delen! Eftermiddagen bestod av en snabb outside feeding, där jag äntligen fick se Dolce, och sedan en volleybollmatch som vi skolkade från för mer babiantid. Både med Bella, genom stängsel, och med alla småttingarna!
Måndag var vår första dag på wishlist, och vi fick åka ut på Radio Tracking på morgonen. Pride väntade redan vid grinden (vilket var bra, eftersom spårningsutrustningen är trasig) och ville gärna gosa. Det tackar vi aldrig nej till! Max hittade vi sedan vid DamHouse. Där fanns också flockar av både kudu och gnu, och vi ägnade en timme åt att försöka få honom att jaga dem. Det hade varit fantastiskt häftigt att få se, men tydligen var han inte på jakthumör. Det har varit lite jobbigt för honom att jaga sedan Mauritz blev skadad, han är liksom inte van vid att behöva jaga på egen hand. Förhoppningsvis är detta något han kommer över snart!
Eftermiddagen bestod av ännu en outside feeding, den här gången med Nature Drive, och vi höll alla tummar för att vi skulle få se girafferna. Det fick vi tyvärr inte, eftersom vi blev fast ett bra tag i Lifelinen eftersom Pride tyckte att taket på tour-bilen var ett utmärkt ställe att lägga sig på. Tour-bilen är rejält hög och inte helt lätt att ta sig upp på, så vi var lite osäkra på hur hon skulle ta sig ner, men det löste hon genom att balansera på vindrutan. Roligt hade vi i alla fall, så att det inte blev några giraffer gjorde inte så mycket!
Tisdag började med vår tredje av tre önskningar; Morning Tour. Den här gången fick vi testa på adrenalinkicken att mata de 25 vilda geparderna (även om den största adrenalinkicken inte är matandet utan att ta sig ur bilen och upp på plattformen man står på) och jag fick även kasta mieliepap igen, vilket nog är favorituppgiften på morning tour. Dessutom fick vi se både klättrande leoparder och hoppande caracaler, så vi var mycket nöjda! Eftermiddagen fick vi vara lediga, om vi ville, men vi valde istället att följa med småbabianerna på promenad. De större fyra var på hopplöst humör, så det slutade med att vi bara tog Elvis, Fafa och Koki och traskade iväg till en grupp med träd. Både Elvis och Fafa däckade ganska fort, de hade varit på lekplatsen hela morgonen och var helt slut, Fafa somnade medan han tuggade på ett päron. Koki sprang sedan omkring på två ben, bärande på detta päron som var större än hennes huvud, och var sådär jättegullig som en liten babian kan vara. Det blev en lugn eftermiddag i acaciaskuggan, vilket var typiskt skönt efter en hektisk morgon.
Och så var det onsdag. Den här gången hade vi siktat in oss på att faktiskt vara lediga på morgonen, och gå runt och säga hejdå ordentligt till djuren. Men så gick ryktet om att de största babianerna (The 4 ladies, 6-7 år, 30-40 kg) skulle promeneras, och eftersom Anna inte fått testa någon kontakt med större babianer alls så hoppade vi på den ändå. Alternativet att rida fanns också, men vi kom till slut fram till att det kan vi göra hemma, promenera babianer går inte att göra där. Det var en fantastiskt fin walk/joggingtur, mycket bättre än min förra big baboon-walk, och aporna kom till och med fram och ville bli groomade av oss den här gången, något som de oftast bara gör med männen. Sedan fick vi stressa lite med alla hejdån, och packning, för på eftermiddagen skulle vi på Lion Interaction. Tyvärr sov alla tre lejonen i princip hela tiden när vi var inne hos dem (på biltak) så det blev inte jättemycket bra bilder och inte mycket interaction heller, men det var fint ändå. Jag tycker om lejon oavsett om de är vakna eller inte. Lion roars, som är tradition för dem som åker hem, blev inte heller riktigt som planerat, det var gäster och inte bara volontärer, så hela delen där man pratar om sina upplevelser, coordinators säger hejdå osv försvann lite. Lejonen var inte helt pigga på det där med att ryta heller, åtminstone inte förrän tio minuter efter att vi hade åkt därifrån. Då var det plötsligt ett himla liv på dem!
Bella hann jag inte säga hejdå till förrän efter Lapa-night när hon redan hade gått och lagt sig, men hon kom fram till stängslet och höll min hand när jag ropade på henne, det var fint. Tyvärr blev hon sedan skrämd av en hund, så jag fick bara sådär 5 sekunder, men jag var mest glad att hon kom alls!
Och nu, helt plötsligt, är vi inte på Harnas mer. Jag tror att det var lite lättare att säga hejdå den här gången, i alla fall marginellt. Dels beror det nog på att jag nu har någon hemma som jag kan dela den här upplevelsen med och som förstår det på ett helt annat sätt, och dels beror det nog på att jag inte har varit där lika länge den här gången. Och på att nästan alla vi umgåtts med åkte hem förra veckan. Jag vet inte när jag kommer att komma tillbaka till Harnas igen - lite känner jag att jag vill åka tillbaka så fort som möjligt och lite känner jag att jag faktiskt har gjort Harnas nu, och att det börjar bli dags för ett nytt äventyr. Det finns så många fler platser jag vill se, fler delar av Afrika och Asien, mer av Europa, och definitivt Australien. Samtidigt känner jag mig hemma på Harnas på ett sätt som jag inte gör någon annanstans, och jag kommer aldrig att kunna säga att jag har varit där för sista gången, för det har jag inte. Men den här gången kanske det får dröja mer än 1½ år innan jag kommer tillbaka. Vi får väl se vart livet tar mig, helt enkelt.
Ikväll är vi ett gäng som har bord på Joe's, och imorgon flyger vi hemåt. Det känns overkligt.
150725 - Sju babianer är fler än fem dagar
Och så var det inläggsbrist igen, ja. Men så går det!
I tisdags hade jag alla geparderna, för att kompensera mot babiandagen i måndags. Först three cheetah-interaction på morgonen. De var sociala i ungefär en kvart, men det var en trevlig kvart i alla fall! Sen fick de mat, och då var den roligare, och efter det var de inte så roliga längre. Så vi traskade iväg till babycaracalerna en liten stund, och sen en tur till babianerna, både utanför Bella med flera och inne hos de mindre. Det var dock en ganska lugn förmiddag och svårt att hitta något att göra en längre stund...
Därför var jag inte jättelycklig när jag blev satt på "valfri interaction" på eftermiddagen eftersom baboonwalken jag skulle ha åkt på blev inställd. Framförallt inte när babianerna gav sig iväg på promenad med mature volunteers och Atheno också skulle på walk, då var interaction-alternativen ganska få. Men jag lyckades få följa med på Atheno-walken istället, som Anna också skulle på, och vi spenderade eftermiddagen med att följa honom genom den taggiga bushen. Han verkade tyvärr uppskatta walken lite väl mycket och blev väldigt lekfull. Jag tycker lite synd om honom, han har ju ingen alls att leka med men det är inte helt lätt att leka med en fullvuxen gepard, ovanligt stor för sin ålder och med klor som är flera centimeter långa utan att det blir farligt. Så vi fick backa, och han fick promenera en bit framför oss.
Onsdag var en foodprep-dag, där foodprep gick ovanligt snabbt och smidigt. Med andra ord fanns det babian-tid igen! Jag smet ut från inhägnaden vid ett tillfälle för att rädda en väska från att bli uppäten av vårtsvin, och började istället filma Anna med aporna. En som sov innanför hennes linne, en som kröp in och ut och två som hoppade mellan huvud och fötter. Detta kommer i vloggen, har sällan skrattat så mycket!
I torsdags hamnade jag på farmwork, ganska ofrivilligt eftersom det egentligen inte var min tur, men precis som jag tidigare har lärt mig så brukar sakerna man inte vill göra på det här stället leda till något bra! Vi har haft brist på coordinators den här veckan, tre försvann förra veckan och vi har haft en och en halv kvar. Detta har också inneburit vissa problem framförallt med babianstädningen - kvinnliga coordinators har inte tillräckligt hög rang bland de större babianerna för att städa där inne, och vi har för tillfället bara en manlig coordinator. Han är dock också tourguide för gästerna, och hinner sällan hjälpa till med städningen. Med andra ord stod vi där, fyra volontärer och Monique, vår enda heltidscoordinator, och skulle städa hos sju stora babianer som förmodligen skulle hoppa på oss och bita oss. Lösningen på detta? Majsormar.
Babianer är livrädda för ormar (vilket inte är så konstigt, med tanke på vilka ormar det finns här...) Så med varsin majsorm runt halsen gick städningen snabbt och enkelt, babianerna vågade inte ens komma i närheten. En udda upplevelse att se dem springa iväg från mig för en gångs skull, och en riktig adrenalinkick. Denna majsorm är min nya bästis!
Eftermiddagen bestod av interaction med Mauritz, som inte direkt är sällskapssjuk men som absolut inte får bli uttråkad (han rymmer). Så jag tillbringade några timmar sittande på en gräsmatta, inte det mest spännande men skönt med paus som omväxling mot morgonen.
Fredagen var en trevlig dag! Först hamnade både jag och Anna på baby baboon-walk, och den här gången blev den faktiskt av. Så fyra personer och sju apor blev ivägkörda till ingenstans i bushen, och så promenerade vi, klättrade i träd och tupplurade i sanden tills vi blev upplockade igen. Mycket trevlig walk, snälla babianer, vi var så nöjda så! På eftermiddagen var det dags för nästa promenad, den här gången med våra tre geparder. De blev bara två, Lueki var för lat för att hoppa in i bilen, men det var trevligt ändå. Geparderna var också duktiga på att sätta sig på väldigt fotovänliga platser, detta uppskattades något enormt av oss allihop och det finns många bilder från walken.
På fredagskvällen efter newbie introduction hade vi en sleepout, som på vintern i Namibia är en sleep-in, med de fyra äldsta av baby-babianerna. I ett rum med två madrasser och två sovsäckar sov vi förvånansvärt bra, och aporna var så nöjda med att gömma sig i våra sovsäckar och bara kravla omkring litegrann. På lördagmorgonen fick vi däremot bråka med dem en hel del, eftersom tanken var att vi skulle sätta dem i en liten bur. Hur man sätter fyra babianer i en bur förstår inte jag, för så fort man ska få in den andra rymmer den första. Det slutade i alla fall med att vi gav upp våra försök att få in dem i den lilla buren och istället tog dem till sin inhägnad. Det tog 40 minuter och många bett, men vi vann till slut. Fick bara brotta ner Lily till marken tre gånger först. Men förutom det var det en väldigt trevlig sleepout!
I övrigt var lördagen en foodprep-dag igen, vilket var ungefär som det brukar vara. Den intressanta delen av dagen blev istället Harnas Olympics på eftermiddagen, där vi delades in i tre lag och sedan hade femkamp med sex grenar. Dragkamp, äggkastning, säckhoppning, trebenslöp, irländsk julafton och skottkärrelöp. Mitt lag kom visserligen sist, men alla hade väldigt roligt. Imorgon är det prat om Fear Factor, jag är något mindre taggad på detta men vi får väl se hur det går...
Nu är det grillkväll igen, Anna är i det ansvariga teamet. Jag ska gå och se om de behöver hjälp med något, och annars värma mig vid grillen. Det är KALLT här!
150720 - MIN APA
Återigen - äldre nytt inlägg under detta, kan vara bra att veta!
Så, idag har jag haft med apor att göra hela dagen! Först på en baboonwalk med "the four ladies", dvs aporna som var för stora redan förra gången jag var här. De verkar dock ha insett att de är för stora nu, för de har slutat sitta på huvudet på folk. På gott och ont, antar jag, jag har ju aldrig haft mycket emot att ha babianer på huvudet.
Dagens (veckans? Årets?) höjdpunkt var dock BELLATJIE!!! Till slut fick jag som utlovat träffa min fantastiska babian. En av våra coordinators hjälpte mig att få undan bara henne, så att jag slapp oroa mig för Vlooi och Oli, och så fick jag sitta med henne i en hel timme. Hon var lite tveksam först, det var en ny inhägnad och mycket att titta på och sådär, men sen lekte hon fint med mig och framförallt var hon aldrig aggressiv eller gav sig på mig på något vis, vilket jag var lite rädd för. Hon är ju trots allt en ganska stor apa helt plötsligt, inte min lilla plutt längre. Jag var också lite osäker på hur man leker med en så stor apa, men vi redde ut det tillsammans på något sätt och det gick jättebra. Det fanns ett tillfälle när hennes burkompisar stressade upp sig och Bella blev lite orolig, men då hoppade hon upp hos mig så att jag fick lugna henne, det var nog ett favoritögonblick. Anna gjorde ett försök att komma in och hälsa på också, men av någon anledning uppskattade Bella inte detta alls, och vi avbröt försöket ganska fort. Men jag fick ha en jättefin eftermiddag i alla fall, och jag fick träffa min apa till slut, och lite (ganska mycket) var det ju ändå det jag kom tillbaka för. Vad jag nu får göra resten av tiden här spelar mindre roll, nu har jag fått göra det som var allra viktigast för mig!
150719 - Mindre bra, bra och bättre dagar!
Så, long time no see, long time no posts osv. Internet fungerar dåligt (knappt) och tid vet man aldrig när/om man har. Men här kommer en uppdatering!
I tisdags valde jag att inte fylla år. Så för alla som undrar fyller jag år när jag kommer hem i år. Födelsedagar här blir ett så himla stort jippo och jag kände att jag helst slapp det. Det finns en Karoline som fyllde år dagen efter mig, hon gjorde samma sak. Istället för att fylla år tillbringade jag morgonen på Lifeline Patrol, som innebär att man kör längs lifeline-stängslet och lagar alla hål man kan se med sand. Jag hade dock inte fått använda någon spade tidigare sedan jag kom hit, och det är ju en del av Harnasuppelevelsen det också. (VET NI, förresten? KROKODILDAMMEN. Jag såg jättemycket fram emot att se eländet. De blev aldrig färdiga med den, så den är igenfylld. Finns inte. Tio veckors grävande i sjön (dammen?). Nej, jag är inte bitter.)
Eftermiddagen innehöll något av det som tidigare har varit en favoritupplevelse; baboon walk. Stora babianer, till och med. Ronnie, Rika och Rosie, som nu är ca 3 år och ganska rejält stora, delar nu inhägnad med Pannitjie och Kees, som jag känner sedan tidigare, och Fransi, som är en ny bekantskap. Jag hade varit inne och städat hos dem på morgonen (något som de flesta av tjejerna vägrar - babianerna är bra på att dra i hår) och kände att jo, men det här går nog bra. Och det gjorde det faktiskt också. Vi fick bara med oss Ronnie, Rika och Fransi ut, de andra ville inte. Det var synd, Pannitjie är min nya kompis. Men vi hade en fin promenad med tre babianer, och jag var mycket nöjd med dagen när den väl tog slut.
Onsdag var en annan dag. Jag fick åka på efterlängtad Radio Tracking (som är det nya namnet på Research) på förmiddagen, och spåra både Pride och Max. Pride var gosig, hoppade upp på biltaket och slickade allt och alla. Max har fått stödutfordras ett tag, han har det lite jobbigt med jagandet när Mauritz saknas, och var mer intresserad av sin köttbit än av oss. Men en förmiddag med biltak, sol och gepardgos tackar jag sällan (aldrig?) nej till!
På eftermiddagen blev jag satt på 3 baboon interaction, och var eld och lågor. Dessa tre babianer är nämligen Vlooi och Bella, som var bebisar när jag var här sist, och Oli, som var ännu mindre. De verkar dock vara ca monster mot alla tjejer numera, så vi har stoppats från all kontakt som inte är genom stängsel. Jag fick därmed aldrig någon interaction. Jag har dock pratat med en coordinator, som har lovat att någon gång när de minsta babianerna är på promenad så ska de sätta över Bella i deras inhägnad så att jag kan få en stund bara med henne. Det tror de kommer att gå bra, och jag känner att det får gå som det vill men jag vill åtminstone få försöka! Min lilla apa! Sen så var det lapanight, temat var kändisar, alla hade roligt.
Torsdag började med hejdån, som vanligt, tack och lov det minst tragiska för det var inte många vi hunnit lära känna. Nästa vecka åker ca alla som vi umgås med, det blir nog värre. Men folk försvann, och jag blev satt på Baby Baboon Walk. Denna promenad ställdes dock in, precis som nästan alla andra aktiviteter, eftersom en vild leopard hade rymt från lifelinen. Så medan den skickades tillbaka dit den skulle fick jag istället sitta inne hos babybabianerna i inhägnaden. Det var första gången jag upplevde att de faktiskt tydde sig lite till mig, så det var fint. Det tar ju en liten stund innan de känner igen en, och jag har inte haft så jättemycket tid hos dem ännu.
Eftermiddagen bestod av Outside feeding och Nature drive, så efter en snabb matning av två lejon och 70 babianer körde vi mest runt och letade efter giraffer, zebror och olika typer av antiloper. Varken giraffer eller zebror såg vi, men vi hade vansinnigt roligt och detta blev sedan "Best Experience of the week" när vi skulle presentera oss för newbies på fredagkvällen.
Fredag började med ytterligare lifeline patrol, för ca hälften av alla volontärer, eftersom det misstänks att det var på grund av hål i stängslet som leoparden tog sig ut. Med andra ord flyttade jag sand. På eftermiddagen fick jag träffa en gammal bekant, nämligen Mauritz. Han har blivit attackerad av en leopard, har för tillfället stora sår och ser bara på ena ögat, men förväntas eventuellt bli tillräckligt bra för att få återvända till Max i Lifelinen. Han var dock inte särskilt social, men bör ändå ha sällskap så mycket som möjligt då han lätt blir uttråkad. Vi satt ett gäng och pratade Harry Potter i timmar medan han traskade omkring runt oss.
Jag var sjuk hela lördagen - inte mycket att säga om den alltså. Jag fick dock min första varma dusch på 1½ vecka, det var fantastiskt!!! Nu mår jag bättre.
Söndag var en foodprep-dag. Morgonen var ett elände, vi hade alldeles för lite kött till geparderna och mungos, inte tillräckligt med rester till babianerna och ingen coordinator att fråga. Till råga på detta var det söndag, vilket innebär att vi börjar en timme senare och dessutom behöver vara färdiga en timme tidigare på grund av kyrkan. Det gick, till slut, och vi kom iväg till en kyrka som var mer gud och färre barn än jag minns det. Lite synd, men fortfarande en trevlig upplevelse. Eftermiddagen var mer foodprep, och så hann vi med ett snabbt besök hos Atheno också. Gosigt!
Nu väntar det pasta på oss i köket, och någon gång ska jag lyckas posta detta. Vi får se hur det går.
150713 - In learning you will teach and in teaching you will learn
OBS! Nytt inlägg även under detta, skrivet för två dagar sedan men på grund av internetbrist inte postat förrän nu.
Så, ytterligare två dagar på Harnas! Jag börjar vänja mig vid att vara här nu, men har inte riktigt vant mig vid hur mycket allt har ändrats. Den största förändringen märkte jag nog av igår. Jag hade foodprep hela förmiddagen, tillsammans med ytterligare en Newbie från mitt team (Crocs, igen) och en oldie som varit här en vecka och gjort foodprep en gång förut. Tydligen är man numera själv på foodprep (vi brukade vara ca 4) så det gällde verkligen att lära sig allt på en gång, vilket inte var helt lätt när vår oldie inte heller var helt säker på allt. Men det redde typ ut sig, alla djur fick i alla fall mat, och eftermiddagen var roligare. Introduktion med geparderna och småbabianerna, kanske mer spännande för dem som inte redan har hanterat geparder och babianer men fortfarande kul, de nya små babianerna är lika gulliga som alltid. De är också mycket fler än förut, sju stycken nu, så det är fullt drag i babianinhägnaden. Jag och Anna spenderade en timme eller så inne där efter introduktionen eftersom vi inte var jättetaggade på att spela fotboll. Babianerna kommer inte alltid överens och slogs en del bakom ryggen på oss, men de gosade också ganska snällt en stund, även om Anna fick några bett av en svartsjuk babian som sov på mig.
Idag började alldeles för tidigt, tyckte jag när klockan ringde. Det är dock värt att gå upp 05.30 om det innebär att man a) får se soluppgången, b) får gosa med Pride och c) får klappa lejon genom stängsel. Vi var sju stycken, ett jättehärligt gäng, som relativt pigga och glada åkte iväg på Morning Fence Patrol för att kontrollera att elen fungerade som den ska i alla stängsel. När vi skulle genom ett hörn av Lifelinen väntade Pride vid grinden, och när vi körde in fick hon för sig att det var en bra idé att hoppa in i bagaget där vi satt. Jag tror inte att någon blev ledsen, gepardgos innan frukost får man inte varje dag.
Efter frukost började dagens stora utmaning: att lära en av newbiesarna i mitt team (en som inte var på foodprep igår) allt det jag lärde mig igår men inte kom ihåg. Det är inte helt lätt att lära ut något man inte kan. På något vis redde det också ut sig, jag förstår inte riktigt hur men jag tror verkligen att alla djur fick mat, och det får väl ses som någon sorts seger. Jag är inte helt nöjd med att de sätter folk som inte kan på att lära folk som kan ännu mindre, det känns som att risken att det blir ordentligt fel är större, men tydligen tycker de att det är bra av någon anledning. Nu har jag haft foodprep precis hela dagen, så förmodligen är det inte min tur imorgon i alla fall. Nu känner jag dock att jag kan det åtminstone lite, men jag har också fått väldigt mycket olika bud från olika coordinators, så jag vet inte riktigt vad som gäller gällande alla saker. Men det löser sig säkert, det också, i värsta fall får jag väl fråga någon som vet!
150711 - Första två dagarna
150711 - Igår blev vi upplockade på hostelet, och hade redan då hittat ett gäng andra som skulle till Harnas. Vi spekulerade om huruvida vi skulle bli fler, och det visade det sig att vi skulle. 19 newbies anlände till slut till Harnas, och efter en väldigt kort information travade vi iväg till farmen för att låsa in värdesaker. Tydligen har säkerhetsrutinerna förändrats de senaste månaderna, vilket ju är bra. Jag hade också turen att få träffa min bästa lilla Bella! Hon satt precis vid stängslet och lät mig hälsa med en gång, jag var mycket nöjd och glad. Det verkar vara oklart om jag kommer att kunna gå in där eller inte, men det finns fortfarande coordinators här som var här förra gången jag var det, och jag hoppas att de ska kunna hjälpa mig. Det finns också en hel skock nya baby-babianer, och jag vill definitivt umgås med dem också, men Bella är ju ändå Bella!
Kvällen bestod av presentationer för de andra volontärerna, vilket var ungefär lika galet vansinnigt som det brukar. De sedvanliga frågorna hade uppgraderats med favoritfrukt (vilket naturligtvis är väldigt nödvändigt att veta om alla) och huruvida man är hund eller kattmänniska. Vi däckade direkt efter presentationerna, i stugan vi delar med två kinesiska tjejer, och vaknade flera gånger under natten av lejonen. SÅ HÄRLIGT!
Idag var första riktiga dagen på Harnas! Som förväntat började den inte som förväntat. Den sedvanliga turen av farmen byttes snabbt ut mot en Morning Tour, vilket jag inte tror att det var någon som var ledsen för! De har vänt rundan bakochfram, vilket gjorde mig väldigt förvirrad, men i övrigt var det som det ska. Informativt och kladdigt och roligt! Babianer, lejon, leoparder, vervets, strutsar, karakaler, vildhundar och geparderna, som vi den här gången matade inifrån inhägnaden! En ny upplevelse för min del, fantastiska foto- och filmlägen för oss som inte fick mata och en riktig adrenalinkick för dem som gjorde det. Nöjda och glada var vi lite sena till lunch, men det kan man leva med!
Eftermiddagen fick istället bli introduktionen som inte hände på morgonen. Mycket info att läsa och gå igenom, men också ett snabbt varv runt farmen. Här har det hänt saker! Babianer har omgrupperats, djur har flyttats, nya inhägnader har byggts och gamla har rivits. Jag fick träffa Mauritz, som normalt sett bor i Lifelinen men som har varit ordentligt skadad. Från att ingen trodde att han skulle överleva finns nu förhoppningar att han ska kunna återförenas med sin bror där igen, vilket vore fantastiskt! Jag har inte sett till Samar ännu, tydligen börjar han bli aggressiv, men hans ungar Bonnie och Jess sprang omkring i en inhägnad och var oerhört söta. De står på sleepout-listan. Det gör baby-babianerna också. Tyvärr är gepard-sleepouts inställda över vintern eftersom det är så kallt, men å andra sidan kanske det är lika bra att inte försöka återskapa en upplevelse som redan var perfekt!
Nu väntar grillkväll, en dusch i okänd temperatur och sedan sömn. Imorgon är det söndag, det innebär en timmes extra sömn, jag ser redan fram emot detta.
150709 - Hoppla hoppla!
Sista dagen i Windhoek! Förmiddagen spenderades med - gissa vad? - Fler hantverksbutiker! Där köpte vi - gissa vad? - Mer hantverk! Lite osäkra på hur vi ska få hem saker, men det fanns lite för mycket som var lite för snyggt och skulle göra sig lite för bra ihop med strutsägget på bokhyllan hemma i Uppsala. Så på något vis går det nog, vi räknar med att lämna ganska så mycket kläder på Harnas ändå. Vilket är bra, för jag hade typ 1 kg till godo i väskan på vägen hit!
Men men, egentligen var det eftermiddagen jag skulle skriva om! Vi har nämligen varit iväg på det som vi såg mest fram emot av allt vi skulle göra i Windhoek; en Sundowner Ride bland Erosbergen. Tack och lov blev det minst lika fantastiskt som vi hade hoppats på!
Vi fick sällskap av fyra tysktalande namibiabor som tydligen regelbundet rider på Elisenheim Farm, där vi hade bokat turen, och Samantha, som var både ägare av farmen och vår trailguide. På varsin häst gav vi oss sedan av längs en enormt lång stig mitt ute i ingenstans längs bergen. Det var så vackert hela vägen att man nästan blev trött, det finns liksom en så absurd mängd plats i Namibia, mycket mer än vad som någonsin ses i Sverige, och man känner sig så oerhört liten bland bergen.
Hela ridgruppen.
Lite av den fantastiska naturen.
Jag fick rida Picasso, en fantastisk skäck som jag kom jättebra överens med efter första travsträckan (/galoppsträckan, det beror på om du frågar mig eller hästen). Jag, som inte har galopperat alls på ca 10 år och inte mycket då heller, var inte helt nöjd med att inte få vara med och fatta besluten, men efter det gick det mycket bättre och vi fick till många långa både trav- och galoppsträckor där vi var mycket mer överens. Det var stor skillnad mot islandshästen som jag red för några månader sedan, dels svarade Picasso mycket bättre på hjälperna och dels finns det så mycket mer kraft i en stor häst. Galet häftigt att galoppera omkring i bergen när sanden virvlar om hovarna! Westernsadel kan också vara min nya favoritsak på jorden - sadelhorn, ja tack!
Ute på ridtur.
Ridtur bland taggbuskar.
Jag och Picasso, Anna och Nomad.
Efter ungefär två timmar stannade vi till i en glänta. Samantha tog lite bilder på oss och hästarna mot solröda berg, och sedan väntade det diverse olika dricka och snacks medan vi satt och pratade och såg solen gå ner bakom bergen. Då var det lite skönt att komma av hästryggen en stund, det känns i benen att vi inte är vana ryttare! Efter ungefär en halvtimme skrittade vi sista biten på långa tyglar tillbaka mot gården. Träningsvärken kommer att kännas imorgon, men vi är jätteglada att vi gav oss på att boka ridturen trots att det var lite kort varsel och att vi inte visste riktigt vad vi gav oss in på. Det blev också mycket mer ridning den här gången, förra gången vi red en tur var det mer "åka häst" men nu fick vi jobba lite mer, det var roligt!
Anna och Nomad.
Jag och Picasso.
Solnedgång över bergen.
Efter ridturen blev det ytterligare en middag på Joe's Beerhouse, där vi hamnade vid ett bord tillsammans med ett sydafrikanskt sällskap och en amerikan, och turades om att berätta diverse absurda historier om vad vi varit med om de senaste dagarna. Mycket trevligt! Nu väntar Harnas på oss imorgon (äntligen!) så för tillfället laddar vi all elektronik. Vem vet när vi kan göra det nästa gång? Från och med imorgon är det också möjligt att bloggandet blir lite mer sporadiskt, och vi får se om det alls går att ladda upp några bilder längre, det är viss risk att jag måste sköta allt bloggandet från telefonen framöver. Men det kommer att dyka upp inlägg, och jag såg att det har varit en väldig massa folk inne och läst de senaste två dagarna. Jättekul!
150708 - En intressant eftermiddag
Första heldagen i Windhoek har varit rolig, lärorik och nyttig, i ungefär den ordningen. Vi hade turen att på morgonen lyckas boka en eftermiddagstur genom Windhoek med omnejd, och hade därmed dagen planerad för oss. Med väskorna packade med så lite som möjligt gav vi oss iväg till Namibia Craft Center, vilket vi hade sett på nätet var något som rekommenderades att se.
Väl framme förstod vi varför. Det är ett jättestort ställe, ett hus i tre våningar, med säkert ett 40-tal olika små hantverksshoppar. Vi hade nog gärna köpt precis hela byggnaden om vi hade kunnat, men begränsades av både tillgång till pengar och att vi ju på något vis ska få hem sakerna också. Några fynd hittade vi i alla fall!
Selfie-time utanför.
En översikt över nedervåningen.
Anna köpte en liten sköldpadda.
Jag kunde inte låta bli att köpa bokstöd, trots att jag inte behöver några.
Detta Afrika ska sitta på väggen hemma!
Efter en lunch och en timme i solen var det dags för den lärorika och nyttiga delen. Vår City and Township-tour började i en butik där de både slipar och säljer Namibiska diamanter. Vi blev erbjudna bubbelvin vid ankomst och tittade sedan på smycken som var klart för dyra för vår budget.
Efter besök i en stor kyrka och en historielektion utanför det Namibiska parlamentet (där vi bland annat fick information om hur det gick till när Namibia blev självständigt, hur stamfolken behandlades osv, mycket intressant!) kördes vi sedan ut till Kutatura, som var en av många förorter till Windhoek vi har sett idag. Kututura är en av förorterna dit stamfolken tvingades flytta när vita sydafrikaner började skriva lagar på 1950-talet. Vi besökte där en intressant matmarknad, där allt från slakt till tillagning av kött sker på mindre än 100 kvadratmeter, och där de olika stånden säljer till varandra för att kunna tillaga sina produkter. Vi fick testa på fantastisk kryddad tomatsallad med bröd och grillat nöt(?)kött. Vi fick också smaka torkad larv av något slag, vilket var något mindre fantastiskt? Tydligen är denna matmarknad i alla fall ett av de bästa ställena i Windhoek att få tag i färskt kött och färsk fisk, och även om det var mycket folk där nu var det tydligen ingenting mot vad det kan vara på luncherna.
Den enda bild jag vågade ta av matmarknaden i Katatura.
Det var först när vi kom längre ut ur Windhoek än så som storleken på klasskillnaderna i det här landet verkligen börjar märkas. Kontrasten mellan diamantbutiken vi besökt en dryg timme tidigare och det vi nu fick se var för stor för att riktigt förstå. I förorterna är det slitet, men det är riktiga hus. När vi väl kom längre ut än så byttes husen sakta men säkert ut till skjul av korrigerad plåt, ihoplappad till väggar.Vi mötte barn i sjuårsåldern bärande på stora dunkar, och guiden förklarade att det visserligen finns kranar med rinnande vatten, men att det för många kan vara fem kilometer att gå till närmsta sådan. Det är en upplevelse att se att det finns folk som lever sina liv i en miljö som är så oerhört olik vår vardag, jag har visserligen besökt afrikanska byar förut men det gör intryck i alla fall. Ändå går det inte riktigt att förstå, det är svårt att känna något annat än dåligt samvete över att världen ser ut som den gör.
Många av husen i förorterna var bostadshus, men många var också små företag. Butiker, frisörer, skomakare, vi såg till och med ett skjul som verkade ha konsultverksamhet för folk som ville starta egna verksamheter. Människorna gör vad de kan för att få ihop till det de behöver, och det är först de senaste 25 åren (sedan Namibias självständighet, 1990) som de alls har haft tillåtelse att driva egna verksamheter. Verksamheterna verkade i alla fall blomstra, och förhoppningsvis kommer de att fortsätta utvecklas.
Namibisk förort.
En sådan verksamhet som uppstått var vårt sista besök för dagen, Penduka Womens Center. Penduka är en verksamhet av kvinnor för kvinnor, som tillverkar diverse olika hantverk och som också (om jag uppfattade det rätt) lär ut hantverk till kvinnor för att de ska kunna starta egna verksamheter att försörja sig på. De riktade sig också mot folk som var döva eller blinda, och som därmed har svårt att få anställning någonstans. Bland annat tillverkar de glaspärlor av tomflaskor (krossa, smälta, forma, sätta på smycken), keramikkoppar och liknande, och stora mängder handfärgade och broderade tyger. Det visade sig också att Crafts Center, som vi besökte på förmiddagen, har mycket försäljare från Penduka. Även där hade de en gift shop som vi gärna hade köpt hela, men fick nöja oss med valda delar.
Nu är vi HELT SLUT av alla intryck, och ska nog försöka leta upp någonstans att äta strax. Imorgon väntar en oplanerad förmiddag och en ridtur, och på fredag åker vi till Harnas.
150707 - Nu är det bra, nu är det dåligt.
Efter flera långa flygturer är vi nu i Windhoek! Arlanda, Frankfurt, Johannesburg, och nu är vi slutligen här. Själva resan har gått jättebra, precis så bra som man hade kunnat önska. Jag hade lite svårt att sova på den långa flygningen, men tack och lov fanns det filmer att se, så det var okej. I Johannesburg hann vi titta på allt vad afrikanskt hantverk heter, och hade ändå gott om tid innan flyget gick.
Sedan kom vi till Namibia, och därifrån gick det lite utför. Först fick jag gå igenom någon extra visumkontroll, av någon anledning, vilket är spännande eftersom Anna har exakt samma papper och kom igenom utan problem. Sedan fattades min resväska, och vi fick slutligen lämna flygplatsen utan den. Väl ute i ankomsthallen saknades vår transfer, men med hjälp av lite trevliga taxichaufförer fick vi tag i honom och han körde oss till hostelet (vi såg både babianer och vårtsvin!) På hostelet krånglade det lite till, vi hade egentligen bokat dubbelrum första nätterna och dorm room sista natten, men efter krångel med bokningarna blev det dorm room alla nätterna som gällde. Det känns helt okej, det är ett trevligt dorm room (faktum är att jag har samma säng som förra gången jag var här) och det bor bara en annan människa där. Att döma av väskorna, i alla fall, något ansikte har vi inte sett till.
Nu på kvällen har vi hunnit med ett besök på Joe's Beerhouse, där jag har ätit fantastisk kudu och Anna har fått testa på alla underliga typer kött Afrika har att erbjuda. Kvällens bästa överraskning var nog dock ändå att min väska stod på hostelet och väntade när vi kom tillbaka! Så nu har jag pyjamas och sovsäck och schampo och annat sånt där som kan vara bra att ha.
Den exotiska menyn på Joe's.
Anna väntar på sin Bushman Sosatie.
Min kudufilé. (OMNOMNOM!)
Nu sitter vi ute under ett parasoll, det är kallt men inte jätte och vi är ganska så trötta. Imorgon vet vi inte riktigt vad som händer, eventuellt försöker vi få till en halvdagstur till lite olika platser i Windhoek, annars blir det nog en hantverksmarknad och sen får vi väl se. Vi lär i alla fall filma, fota och twittra om alltihop (och blogga, såklart) så den som lever får se!
150706 - Äntligen på väg!!!
0 dagar? Dag 1? Oklart. Oavsett vilket är vi i Frankfurt, och i skrivande stund pågår boardingen på planet mot Johannesburg. Hittills går resan oförskämt smidigt, trots mindre försening ut från Arlanda har vi hunnit äta och köpa vatten, och står nu i en lång och ringlande kö fram mot gaten. Tyvärr har vi mittplatser på planet, vilket innebär att vi går miste om solnedgång och soluppgång. Afrika från ovan är annars något av det vackrare jag vet. Vi har dock fönsterplats mellan Jo-burg och Windhoek, så då får jag nog se lite!
Solnedgång ska vi annars få på torsdag! Vi har just fått bekräftat att vår väldigt sena förfrågan om turridning ändå går att lösa, så på torsdag eftermiddag blir vi upplockade på hostelet för en Sundowner ride (ca 2,5 timmar) på de namibiska slätterna. Tjejen som driver stället verkar kanon och de har fått mycket bra kritik online, så vi är galet taggade!!!
Okej, boardingpass. Hörs i Johannesburg, woho!
150705 - Väskan går att stänga...
1 dag. Imorgon bär det av mot Arlanda, Frankfurt, Johannesburg och slutligen Windhoek, där vi förväntas landa tisdag lunch. Helgen har varit full av förberedelser, allt från att ominstallera min dator (som nu faktiskt fungerar, woho!) till att packa, läsa på om saker att göra i Windhoek och köpa solkräm. Solkräm visade sig vara en hel vetenskap, men nu ska vi nog klara oss.
Packning visade sig vara en helt annan vetenskap. Det låter så enkelt, framförallt när man har en färdig, detaljerad lista av exakt vad man ska ha med sig och hur mycket, men av någon anledning är det alltid något som krånglar. I det här fallet var det dels solkrämen, som vi helst ville ha över i mindre flaskor. Dels för att få ha lite i handbagaget, om utifall att vi saknar bagage när vi kommer fram, och dels för att det underlättar på Harnas. Efter upprepade försök (bland annat med hjälp av aluminiumfolie och en sprits) att få i solkräm i de japanska plastgrisarna som egentligen är till för soya fick vi dock ge upp, men löste det med andra flaskor. Vi skulle också hitta någon form av hake att sätta på Annas vattenflaska så att den går att ha med överallt utan att händerna är upptagna. Till slut fick vi slakta en liftkortshållare. Man tager vad man haver. Men väskorna var slutligen ovanligt lättstängda, och packningen är klar. Titta, inte så mycket packningskaos där?!
I övrigt har det lugnat sig lite. Vi har försökt läsa på om namibiska HBTQ-lagar, men inte hittat så mycket som faktiskt talar om hur olagliga vi är, och försökt hitta saker att göra i Windhoek, men inte snubblat över sådär jättemycket där heller. Vi har hittat en hantverksmarknad, i alla fall, och försökt boka en turridning. Vi får se om den går att lösa med så kort varsel, det vore fint om det gick att lösa. Imorgon bär det i alla fall av, och ikväll taggar vi med Lejonkungen 2!
150703 - Var börjar en resa?
3 dagar kvar. Eller? När börjar egentligen en resa? När jag har räknat ner dagarna har jag räknat till den 6:e juli, den dagen då flyget går från Arlanda. Det har känts rimligt. Men börjar den inte egentligen idag? Väskan är packad, mamma och jag (mest mamma) hann sy färdigt klänningen som jag ska ha med mig, och jag har snart jobbat mitt sista pass innan resan. Ikväll tar jag tåget till Uppsala, för mellanlandning, ompackning och uppladdning. Så jag antar att resan på sätt och vis börjar redan idag. Snart åker jag!
(Rykten säger också att Harnas har fått in en liten leopardunge för första gången på ungefär 4 år. Vi får väl se hur social hon är och hur mycket kontakt vi får ha med henne, men jag är ändå oerhört taggad. Fluffig!!!)
