131212 - Dag 61-71
Så, ett sista (hysteriskt långt) inlägg om den sista tiden på Harnas. Det blev inte mycket tid över för att blogga den här gången, men det kändes klart viktigare att spendera tid med djuren!
I tisdags eftermiddag fick jag den underhållande uppgiften att rengöra vattenhål. Nej, jag är faktiskt inte ironisk, av alla sorters farmwork så är vattenhål min klara favorit! Ja, det är smutsigt, och ja, det är äckligt, och ja, man blir blöt. Men det blir roligt, och slutar nästan alltid i vattenkrig. Dessutom syns resultatet så väl – när man kommer dit är vattenhålet grönbrunt av alger och lera och när man går därifrån är vattnet rent och klart! När vildhundarnas vattenhål var rent lastade vi stenar på en släpkärra, och körde dem till krokodildammen. Tre släp hann vi med. Tydligen ska dammen kläs med sten innan cementen hälls på, vet inte riktigt varför men tydligen blir det bättre då!
I onsdags morse skulle jag ha åkt på research, men en av tjejerna som skulle åka hem dagen efter hade fått farmwork, så vi bytte. Jag tillbringade istället min morgon vid main gate, där vi byggde någon sorts murar och lastade mer sten på släpkärror. Murarna byggdes väldigt enkelt, och bara av naturmaterial. Dessutom blev det snyggt, så det var kul!
På eftermiddagen åkte jag ut på outside feeding, och matade lite lejon och leoparder och sånt. Vi fick också klappa Dolce och Gabbana igen, det är alltid fint! Ute vid piggsvinsinhägnaden monterade vi upp två spionkameror, som skulle ta bilder för att se hur många piggsvin som finns på farmen. De såg bara till ett, men vi har sett åtminstone fyra på nightdrives så minst fyra är de!
I torsdags åkte folk hem igen, alltid lika tråkigt. Vi var sorgligt få kvar, bara 18 volontärer. Med tanke på att de helst vill ha åtminstone 13 på foodprep fanns det inte många över . Vi var två som hade tur och fick åka på outside feeding och research. Det var mycket att mata, så det blev inte mycket tid över för research, men det var skönt att bara vara två för en gångs skull. Vi låg i solen på biltaket och bara njöt medan vi lyssnade efter signaler. Eftersom vi hade så kort tid så gick vi inte till dem, utan bara kollade upp vilket område de var i.
På eftermiddagen var jag på en snabb outside feeding, och skulle sedan fortsätta i krokodildammen igen. Men precis som vanligt gick saker inte riktigt som planerat. När vi kom tillbaka från vår outside feeding väntade nämligen en liten och fluffig överraskning vid lapan – en gepardunge! Han är ungefär 3 månader gammal, alldeles fantastiskt gullig, och extremt rädd för allt och alla. Han hittades övergiven i LifeLinen, tydligen har en av de vilda geparderna övergivit honom. Så eftermiddagen spenderades istället med att bygga en inhägnad åt lille Tyson. Han var inte helt lycklig över att vi var i närheten, herregud vad han morrade och fräste. Men vi fick upp en inhägnad i alla fall, och ett litet hus som vi regnsäkrade med ett plastöverdrag. Och så släppte vi ut Tyson ur transportburen, och han gömde sig i huset och fortsatte morra.
På kvällen fick vi frågan om någon ville ha sleepout med Tyson, de ville inte att han skulle vara liten och ledsen och ensam. Min hand var – såklart – först upp i luften, och jag och en tjej till packade våra sovsäckar och gick tillbaka till farmen. Första timmarna sov han gott i sitt hus, och vi en bit utanför. Vid halv tolv-tiden vaknade jag av morrningar, då gick han fram och tillbaka längs stängslet och morrade oavbrutet, och verkade extremt stressad. Så fort vi rörde minsta finger fräste han åt oss, men höll sig på avstånd. Vi var för stora och läskiga för att han skulle våga komma närmare. När han till slut, en halvtimme senare, gick och lade sig i huset igen, tog vi våra saker och gick tillbaka till byn. Tyson verkade inte ha blivit lugnad av att ha oss i närheten, tvärtom, och vi tyckte att det var dumt att stressa upp honom mer än nödvändigt. Så det var en ganska misslyckad sleepout, men det var en upplevelse det också!
Fredag och lördag var ganska så innehållslösa dagar. Jag hade foodprep båda dagarna, först för Crocs och sedan för Owls. Vi har varit så få volontärer senaste veckan att vi bara har varit två volontärer från varje team på foodprep, och då tar det lång tid. Det är dock okej, jag föredrar att vara på olika team olika dagar för då blir det mer variation på det!
Söndagen började i kyrkan igen. Alla de äldre bushmanbarnen är hemma på sommarlov, så det var mer folk och mer sång och dans än vanligt. Det var också fler engagerade volontärer, vilket också tillförde en hel del. Jätteroligt! Efter kyrkan blev det en snabb outside feeding, jag har gjort många sådana den här veckan, och sedan hjälpte jag Owls att hinna färdigt med foodprep. När det först är sovmorgon en timme och sedan kyrka blir allting lite försenat!
På eftermiddagen åkte jag på ännu en outside feeding, kombinerad med en iskall och regnig research. I vanliga fall är biltaket på researchbilen fantastiskt skönt, solen i ansiktet och vinden i håret och ren njutning. När det regnar och blåser och är iskallt (säkert 20 grader!) och taket dessutom är halt ligger man ihopkurad på det och håller upp spårningsantennen och får ändå bara störningar från elledningarna och åskan. Till slut fick vi signal på Pride, men långt bort genom tät bush där vi skulle vara tvungna att gå. Vi tog ett gemensamt beslut att inte försöka, efter att ha tittat på klockan och konstaterat att det ändå var dags att åka tillbaka...
I måndags började dagen med – gissa vad? – outside feeding! Jag och Louise gjorde sedan enclosure checkups, vilket innebar att vi gick igenom alla inhägnader och letade efter saker som inte var bra, hål, smutsiga vattenhål, skadade djur osv. Vi hittade lite småsaker men inga stora grejer. Det tog dock hela förmiddagen. På eftermiddagen åkte jag på outside feeding igen, den här gången bara det, så vi var klara tidigt. Med andra ord sprang jag in en runda hos mina babianungar igen!
Tisdags var min första ”wishday”, alltså en dag där jag fick önska själv vad jag skulle göra. Det får alla som ska åka hem på torsdagen. Tisdagen började alltså med morning tour, en av mina favoritaktiviteter. Jag hade tur och det var gäster på touren, och Enrico, som är tour guide, passade på att fråga oss volontärer en del om djuren för att se om vi har lärt oss något när vi har varit här. Jag har ju varit på ganska många morning tours vid det här laget, men lite nya saker snappar man upp varje gång! Det blev lite foton också, och även på lunchen gick jag runt och tog de sista bilderna.
Efter lunch fick jag återigen önska aktivitet, så jag spenderade eftermiddagen hos mina babianer! De var jättegosiga och växlade mellan att leka och hoppa på oss, och att somna i våra knän. Vid ett tillfälle hade jag alla fyra klättrande på mig, då är de inte helt glada på varandra för alla vill ha min fulla uppmärksamhet. Men efter att ha bitit varandra liteoch dragit varandra i svansarna brukar de reda ut det ganska så bra, tre av dem fortsätter att skojbråka och Bella tar chansen att hoppa upp och kramas med mig. Det var en fin eftermiddag!
Och så var det onsdag, sista dagen. Research på morgonen, precis som jag önskat, dock med filmteamet vilket kanske inte riktigt var vad jag hade hoppats på. Solen hade hittat tillbaka, i alla fall, så jag fick åka biltak hela förmiddagen. Då Pride var skadad ganska så rejält så var hon och ungarna i inhägnaden vid Dam House, tills en veterinär kunde komma och titta på henne. Max och Mauritz hittade vi precis utanför, mycket mer lekfulla än de vanligtvis är. Filmteamet ville ha en del information om lifelinen, så vi fick äntligen se en karta. Den är stor! Det visste jag visserligen redan, men det syntes ännu mer på kartan.
Jag tillbringade lunchen med ytterligare ett besök hos mina babianer, de ville inte låta mig gå ut och jag höll på att bli sen till eftermiddagsmötet för att de inte ville sluta klättra på mig. På eftermiddagen fick jag åka på lion interaction, min fjärde önskning av fyra. Jag hade tänkt fota och filma mycket, men efter en stund försvann alla såna planer. Det gick inte att sluta titta på lejonen, de är så vackra och så majestätiska och det var nog inte förrän då som det faktiskt slog mig att jag skulle åka därifrån. Så jag stod och tittade på lejonen och grät, och de tittade på mig också, och när Tertius frågade om vi var redo att åka skakade vi allihop på huvudet och fick tio minuter till. Sedan var vi tvungna att åka tillbaka och packa ihop de sista av våra saker innan Lion Roars.'
Lion roars är ännu en tradition för dem som ska åka hem. Alla som lämnar åker tillsammans med en coordinator ut till ett ställe där tre lejoninhägnader möts, och så sitter vi där utanför stängslet. Vi pratade om vår tid på Harnas, om vad som varit bra och mindre bra, om vad vi hade lärt oss och vad vi aldrig kommer att glömma. Och så tittade vi på solnedgången, och till slut så började lejonen ryta. Inte riktigt så nära som vi hade hoppats, men tillräckligt för att man ska känna vibrationerna i luften och i kroppen, och det går inte att beskriva det, man slutar andas och bara lyssnar.
Till slut var det dags för vår sista Lapa Night, och hejdåceremonin med ännu fler tårar och tal från våra coordinators, herregud vad jag kommer att sakna dem. Jag gick tillbaka från lapa night till byn ganska tidigt, vi var några stycken som hellre ville sitta runt lägerelden med marshmallows än att dansa på baren, så vi hade en fin kväll för oss själva istället.
Det kommer ett eget inlägg om att lämna Harnas, men jag tror att det kanske får vänta tills jag kommer hem. Det är fortfarande lite för jobbigt för att jag ska vilja skriva om det.
131203- Dag 55-60
Sådär, en en gång lite för länge mellan blogginläggen! Nu när jag kan skriva dem på datorn, vilket går fortare, skriver jag mer sällan, för jag har inte datorn uppe särskilt ofta.
I torsdags eftermiddag gick vi ut på promenad med Ronnie, Rika, Rosie och Abu igen. Filmteamet ville filma en baboon walk, och det visade sig vara lite av en upplevelse. Tertius har koll på babianerna, så de ger sig inte på kameramännen, men det gör också att filmteamet inte riktigt förstår hur man jobbar med babianer. ”Can you pick her up again?” fungerar liksom inte. Jag kan inte lyfta upp en babian om inte sagda babian ber om att bli upplyft. Så det var ganska många volontärer som var ganska frustrerade, promenaden känns inte lika mycket ”på riktigt” när man måste ställa sig upp och sätta sig ner tre gånger för att de ska filma från olika vinklar. I övrigt var det dock en fin promenad!
I fredags morse hade jag fler babianer att jobba med. Vi har fått en ny liten babian, som är en liten aning större än Floy. Babianen, vid namn Panniki (vilket betyder stekpanna, fråga mig inte varför de döpte henne till det) var husdjur hos en bushman-familj och trivdes jättebra, men började bli lite för stor. Hon har aldrig sett vita människor, eller andra babianer, och trivdes inte helt med att bli placerad med Bella och Floy. De tycker så mycket om folk, och Panniki blir svartsjuk när man gosar med dem andra men vill inte riktigt gosa själv. Så det blev en morgon med en del kramar och en del bett. Det börjar i alla fall gå bättre!
På eftermiddagen fick jag en annan bebis att gosa med! Ett litet föl, lite drygt en vecka gammalt och döpt till Hope. Hans mamma är också här, men i väldigt dåligt skick och hon klarar inte av att ta hand om honom. Vi flaskmatar honom för tillfället, medan mamman blir starkare, sedan får vi se om hon vill ge honom mjölk. Han är gullig i alla fall, och älskar äpple. Han börjar också bli lite mindre skygg, från början tyckte han inte alls om människor men nu kommer han fram till åtminstone några av oss.
Lördag morgon började med att filmteamet ville filma mig. Igen. Vi var två stycken, den andra tjejen tysktalande, som skulle flaskmata kudu”bebisarna” (i storlek med små hästar, ungefär). Kuduantiloperna är i vanliga fall jättegosiga, men just när det gäller mjölk vill de gärna ha mer. Och mer. Och när flaskan är tom går de gärna mot en med hornen för att markera att de vill ha ännu mer. Nu har våra ”bebisar” tack och lov inte mer än 15 cm horn än så länge, men när man har två av dem som vägrar backa är det ändå lite jobbigt. Framförallt när filmteamet är upptagna med att filma den andra tjejen så att man inte kan få någon hjälp. Sedan ”släppte vi ut” kudusarna, i det vilda, dvs jagade dem över staketet. Att de redan är fria, och hoppar över det där staketet flera gånger varje dag, vet ju ingen som ser serien.
Efter kudufilmningen hade jag foodprep för Crocs igen. Maten var skuren när jag kom tillbaka från filmningen, så det var bara att mata och städa jag skulle göra. Så länge bara folk talar om för mig vad jag ska göra så!
Eftermiddagen tillbringades med lilla Hope, igen. Han är nu ute på gräsmattan på dagarna, utan sin mamma, och tillbaka hos henne på kvällarna. Han tycker inte riktigt om gräsmattan ännu, det är läskigt att vara ensam och finns så mycket att titta på, men efter en stund går det ganska bra. En lugn och skön eftermiddag blev det i alla fall!
I förrgår var det en farmwork-dag! Det regnade dock, så det blev farmwork under tak. På förmiddagen skulle babianinhägnader byggas och lagas, mest satte vi upp nya stockar att leka med och sådär. Det var typiskt bra farmwork, roligt och väldigt uppskattat av djuren. På eftermiddagen skulle vi laga en massa krattor och sopborstar, men eftersom förrådet med alla verktyg var låst kunde vi inte göra mycket. Efter ett antal kreativa och desperata försök att borra och hamra med allt vi kunde hitta gav vi upp och lämnade det till en annan dag. Istället hjälpte jag Louise, som är Donkey Mum, att hämta och mata åsnefölen Ben och Jerry.
Igår regnade det igen. Vi skulle ta ut de tre geparderna på promenad, men de var inte det minsta intresserade av att lämna trädet där de hade hittat lite torr mark. De ville inte umgås med oss heller, så vi gav upp och gick till surikaterna istället. De frös, jättemycket (en surikat förlorar 5% av sin kroppsvikt varje natt bara för att hålla värmen, så sol under dagen är ganska nödvändigt för dem). Så i två timmar hade vi surikater som värmde sig och sov under våra regnjackor, det blev en väldigt mysig interaction trots brist på geparder! När vi var färdiga ville Bonnita ha hjälp att storstäda rummet som kallas ”the Nursery” där smådjuren bor, så vi hjälpte till med det också. Det såg hemskt ut, men nu är det rent och fint :)
På eftermiddagen var det baby baboon walk igen, den här gången med bara Ronnie, Rika och Rosie. Det var en helt annan stämning på promenaden när inte Abu var med, så mycket lugnare och mycket mysigare. I vanliga fall slåss Abu och Ronnie precis hela tiden, helst på folks fötter, men nu var Ronnie också med och klättrade i träd och satt på folks huvuden istället, mycket trevligare!
Idag har jag haft en spännande morgon. Vi har vaccinerat strutsar, och strutsar vill inte bli vaccinerade. Alls. Det krävdes fyra personer som greppade vingarna och höll fast strutsen, satt ovanpå och försökte hålla fast halsen, men fyra strudsar hann vi fånga och vaccinera i alla fall. Det var en upplevelse, de sparkar och slår och vill inte alls. Men med både Tertius och Frikkie kändes det ändå betydligt säkrare än jag trodde att det skulle göra. Min uppgift var att fylla sprutorna och ge dem till Frikkie, så det var inte mitt i all action, i alla fall. Även om det nog hade varit lite roligt (och ganska livsfarligt) att försöka hålla fast en struts...
