För ett halvår sedan, precis på dagen, vaknade jag för första gången av rytande lejon. Temperaturen ute var då, precis som nu, obehagligt kall, och det var kolsvart utanför vår lilla stuga.
Och varför skriver jag detta nu, fem månader efter mitt senaste blogginlägg? Ja, det kan man ju fråga sig.
Igår fick jag hem boken Soul of a Lion, skriven om och för, och bitvis på, Harnas. En fantastisk bok på många vis, som jag tror skulle uppskattas många fler än bara blivande och före detta volontärer. Men det är ändå speciellt att läsa den nu i efterhand. Där finns historierna bakom en del av djuren som blev min vardag, och varje mening ger minnesglimtar av gyllene ögon, fläckig päls eller sträva tungor. Där finns också historierna bakom många av gravarna, som jag tillbringade en eftermiddag med att bara gå runt och läsa på, med PopEyes enda öga vakande över mig. Där finns historien bakom människorna, de som kom och gick, och de som funnits där hela tiden. Men framförallt finns där historien bakom Harnas, om hur och varför det blev vad det är idag.
När boken tog slut läste jag igenom min blogg, från början till slut. Jag ville minnas alla ögonblicken som boken lockade fram glimtar av, och försöka få tillbaka någonting av känslan jag levde i där nere. Men det jag har lyckats hitta är väl egentligen mest någonting jag redan visste. Vetskapen om att jag ska - att jag måste - tillbaka. Hösten 2013 blir det, innan dess finns det inte mycket tid.

Just nu ligger det frön i vatten i mitt rum. Frön från afrikanska Acacia-träd. Frön som jag plockade min näst sista dag på Harnas, mindre än två meter från tre vuxna lejonhannar som låg och gnagde på varsitt åsnehuvud. Tanken är att fröna ska få växa till bonsaiträd. Idén om att ha en liten, liten bit av Afrika växandes i mitt rum, och en liten liten del av Afrika att ta hand om, känns väldigt lockande just nu.